Status Quo
Foten är fortfarande bruten och jag är inne på femte dygnet som hobbyinvalid. Att det börjar bli tråkigt är en underdrift, jag håller nästan på att avlida av tristess. Foten i högläge och ta det lugnt säger alla som jag kommer i kontakt med men hur roligt är det på en skala. Jag försöker trippa runt här hemma utan att ta ut mig allt för mycket men efter fyra steg så ångrar jag mig direkt. Lyckligtvis är smärtan inget som jag behöver oroa mig för med tanke på medicinförrådet Malin ligger inne med. Valet är svårt – hög som ett hus eller ont i foten. Jag försöker hitta något mittemellan.
Jag har tillverkat ett par inlägg enligt doktorns order och dammat av ett par skor som numera är mina inneskor. Det känns vingligt och ovant att traska runt med en halv musmatta i dojjan men det är väl bara att gilla läget och fortsätta. I min vilda fantasi skulle jag vara tillbaka på jobbet idag men så blev det inte.
Om jag hade lyckats ta mig körande till själva arbetsplatsen tvivlar jag på att jag skulle hinna fram till stämpelklockan innan första rasten. Väl där skulle jag göra mer skada än nytta, speciellt i foten, så jag får nog finna mig i att vara hemma ett par dagar till. Det som inte dödar härdar heter det ju och tänk vilken hård fot jag kommer ha när detta väl är över.
Till råga på allt är jag lämnad åt mitt öde här hemma. Jag planerar mina turer mellan toaletten och kaffekokaren och kämpar med att hålla mig vaken. Nackdelen med många av Malins tabletter är att när man väl bestämmer sig för att inte ta någon hamnar man i ett bakfullt tillstånd som inte är av denna värld. Måste jag välja mellan att inte ha ont eller leka zombie på heltid tror jag nog att jag låter medicinskåpet vara stängt.
