Hemligheten som ingen avslöjade

Ludwig och Malin har länge pratat om en sak som vi båda velat göra. Vi har varit på väg att göra det många gånger utan att löpa hela linan ut. När vi senast var i Stockholm var vi på vippen att leta upp en drop-in-studio och göra slag i saken. Nu har vi äntligen gjort det – vi har tatuerat oss.

För att gå vidare mot nästa steg i vårt förhållande och vändningen som kom i samband med att vi fick vår assistans beviljad passade vi på att i eftermiddags sätta nålen mot huden. Direkt efter jobbet åkte jag hem och åt en bit mat tillsammans med Malin och Alexandra, sedan bar det av mot studion. Under flera veckor har vi peppat den mycket nålrädda Malin att våga och när det väl kom till kritan gjorde hon ingen besviken.

Modigt bestämde hon att hon minsann skulle tatueras först och jag fick vackert vänta i soffan alldeles intill. Ett ihärdigt brummande från apparaten höll i sig sisådär i en timme innan en mycket stolt och glad Malin tittade fram bakom skynket. Sedan var det min tur.

Såhär i efterhand kan jag kanske tycka att jag borde varit lite mer utvilad innan jag satte mig i stolen. Ett par slurkar Coca Cola såg till att hålla blodsockret i schack medan den muntre tatueraren gjorde sitt jobb föredömligt. Vi skrattade och skämtade om allt mellan himmel och jord och drygt 45 minuter senare var jag färdig. Malin menar på att jag både höll på att svimma och börja gråta (!) men det är inget som jag vill kännas vid. En påminnelse om att jag inte tycker om att se mitt eget blod fick jag dock när jag tittade ner men detta löstes genom att helt enkelt inte titta ner på slagfältet nere på armen utan istället beundra Malins konststycke på hennes underarm.

Bloggar etiketter: tatuering

Dela med dig

Missa inte:

1. En hotellfrukost utan bacon är ingen hotellfrukost