Första dagen är avklarad och här sitter jag i bara kalsongerna och tittar på Dexter och undrar vad det var som hände. Det var inte riktigt som jag trodde att det skulle vara och det var definitivt inte som jag hoppades. Den allt för välbekanta molande huvudvärken kom lagom till frukostfikat och höll sedan i sig under resten av dagen.
Nu är det bara att knyta näven i fickan och se fram emot nästa års semester. Snart kommer hösten som sedan följs av vinter. Med andra ord börjar det bli dags att förbereda sig mentalt för den 4 månader långa slaskiga dvalan som vintern innebär här nere. I år tänker jag försöka köpa ett par vinterskor innan jag drabbas av tredje gradens frostskador var och varannan dag.
Undrar om man kan montera på dubbdäck på rullstolen?
Det borde vara olagligt att behöva gå upp så här tidigt. Det är min spontana tanke när jag ser att klockan börjar närma sig kvart i fem på morgonen. Semestern är slut och det firades genom att vakna som om jag vore skjuten ur en kanon klockan 04.20.
Malin hade överraskat mig med att ladda mockabryggaren, fixa två smörgåsar plus ett glas med någon hokus-pokus-vitamin i sig. Jag antar att det enda den kommer se till är att jag får ont i magen men man kan ju alltid försöka. Under de här tre veckorna har jag glömt en ganska viktig sak. Det är att det inte finns något som slår svinstarkt kaffe, i soffan alternativt ute på altanen när vädret tillåter, till och med innan tuppen har gått upp. Men det är väl också det enda som är värt att se fram emot.
Om ganska så exakt en timme är det alltså meningen att jag ska vara på jobbet, pigg och glad. Det sistnämnda har jag gett upp för länge sedan och med det förstnämnda får det bli lite som det blir. Så fort kaffet är uppdrucket så åker jag iväg och gör mitt bästa i mina 8 timmar innan det är dags för veckohandling, gräsklippning och allt annat som man så påpassligt har hunnit glömma under semestern.
Det är visst någon som är tillbaka.
Vår sista lediga dag tillsammans på länge börjar ta slut. Tre veckor har nästan flugit iväg och jag har ingen aning om var de har tagit vägen. Mycket har hänt under den här tiden och många frågor har fått sina svar. I morgon är tanken att jag ska vara pigg och glad klockan 04.30 då väckarklockan ringer. Något säger mig att så inte kommer vara fallet.
Igår tillbringade vi ett par timmar hemma hos min kära arbetskamrat med dennes sambo. God mat och ännu godare sällskap avslutades när Malin knackade på min axel vid 02-tiden på natten. Då hade vi helt plötsligt varit där i nästan 8 timmar och hunnit med att både grilla, äta glass plus frossa i chips framför filmen Fredagen den trettonde (2009). En film som var hyffsat förutsägbar och som inte innehöll speciellt många höjdpunkter samt lite väl många nakna bröst.
Tuttar överallt
Jag blickade på klockan och undrade hur det hade gått till, strax efter insåg jag att jag suttit ganska många av dessa 8 timmar i den vänliga men bestämda massagefåtöljen, för att inte tala om hur det kändes i morse. När jag vaknade trodde jag att jag hade blivit våldtagen av en dinosaurie men när resten av kroppen kom till liv kändes det faktiskt ganska bra.
Malin hade en fantastisk kväll, inte minst när hon fick se sin egen nuna på 60″‘-skärmen. Det var länge sedan jag sett henne så lycklig och när vi somnade strax innan 03 viskade hon till mig att hon var glad eftersom hon idag faktiskt känt sig frisk. Det är en mening som jag inte har hört på år och dagar och det värmde lika mycket för mig att höra det som det gladde henne att säga det.
Dagens äventyr
Vår sista semesterdag tillbringades i andra änden av Blekinge tillsammans med en annan del av bekantskapskretsen. På något sätt flög timmarna iväg på samma sätt där och nu sitter jag här i soffan med laptopen i knät och undrar vad tusan det var som hände? Nu börjar vardagen igen. Det är inte lika lätt eller roligt att ta en vardag en sekund i taget om man jämför med en semesterdito men det är så vi lever nuförtiden.
Efter beskedet igår åkte vi som bekant iväg och fotade vår lilla bit av världen. Vi fick ett par mysiga timmar tillsammans även om jag på något sätt har blivit förpassad till att använda den lilla rosa kompaktkameran. Malin har lagt beslag på systemkameran och hon släpper den inte ens när hon går på toaletten.
Jag vågar knappt röra inställningsratten för helt plötsligt får Malin ett infall och vill fotografera en larv eller en nyckelpiga eller något annat kreatur och är då inte kameran som hon lämnade den blir hon helt förvirrad. Jag däremot pillar mycket och gärna på alla knappar för att se vad som händer med just de inställningarna. Bilderna i det här inlägget är dock tagna med min lilla rosa och av mitt ansiktsuttryck att döma är jag just vid detta tillfälle mindre nöjd med inställningsmöjligheterna.
Efter att vi hade tröttnat på regnet åkte vi iväg till grillen borta vid sjukhuset för varsin kebabtallrik. Det blir antagligen en av de sista utemåltiderna innan vår gemensamma semester är slut så vi njöt för fulla muggar innan det var dags att bege sig in till svärföräldrarna för att prata lite om ALS-beskedet vi fått tidigare på dagen.
Det som började som några timmar blev väldigt snabbt ganska många timmar och det dröjde ända till 02.30 innan jag kunde hoppa ner mellan lakanen hemma i den sköna sängen. Det var konstigt nog en ganska trevlig stämning och jag tror att vi alla tyckte att det var rätt skönt att äntligen veta vad det är som drabbat Malin. Jag har tvivlat in i det sista och nästan vägrat tro på att det skulle vara så men nu är det bara att kapitulera inför vetenskapliga fakta. Malin däremot har varit övertygad från det att vi alla började märka att allt inte var som vanligt.
Nu vet vi åtminstone vad det är vi har att slåss mot, frågan som kvarstår är i vilken omfattning.
Idag fick vi det bekräftat. Det är ALS det handlar om, inte borrelia eller något annat. Vilken form av ALS återstår dock ännu att se. Nu är det nya besök hos läkare och gud vet allt tills vi fått fram alla fakta på bordet. Hur det hela kommer sluta återstår att se.
Det finns inte så mycket mer att säga om det här just här och nu. Beskedet måste smältas och bearbetas en aning innan jag kan få fram något vettigt och sammanhängande om det här.
När Malin kom ut från sjukhuset åkte vi ner till havet med våra kameror och fotograferade omgivningarna. Helt plötsligt öppnade sig himlen och det började vräka ner över oss. På något sätt passade det ganska bra i sammanhanget.
Uppdatering november 2009
Det visade sig att läkaren som så snabbt uttryckte sig om ALS ångrade sig. Inte en utan flera gånger. Inte oss emot, att bli av med en säker dödsdom var helt fantastiskt. Problemet är att läkaren inte ville ställa någon diagnos alls. Helst av allt ville han att vi skulle gå till en annan läkare istället, gärna ett helt annat sjukhus. Många var gångerna då han påpekade att istället för att åka till Karlskrona kunde vi istället åka till sjukhuset i Karlshamn för ytterligare vård.
När han började insinuera att Malin helt enkelt inbillade sig allt sammans rann droppen över för alla inblandade. Läkare som varit med Malin från resans början ingrep och såg till att vår tillvaro helt plötsligt blev dräglig. Där står vi idag. Utan en diagnos men med en någorlunda fungerande vardag – även om den blir mer och mer svår att härda ut för var dag. Malin är långt ifrån frisk, hon komme heller aldrig att bli det. Detta är läkarna rörande överens om. Hur man uttalar sjukdomen tar vi en annan dag.
När du läser det här så har reportern och journalisten för länge sedan lämnat vår lilla altan uppe på Bolsberget. Hur intervjun gick vet jag faktiskt inte. Jag missade till och med när det började, helt plötsligt var vi i full gång och Malin satt och höll låda för kung och fosterland medan reportern skrev så att pennan glödde.
Min roll i det hela var mest att hålla koll på var i historien vi befann oss när Malin blev avbruten plus att vara med på ett par fotografier. Däremellan sprang jag mest runt och flyttade kryckor och rullstol dit där fotografen, vars namn jag inte kommer ihåg, tyckte att det skulle plåtas.
Malin trivdes som fisken i vattnet och år av träning i form av egobilder belönade sig. Fotografen berömde både henne och Mandus förmåga att bli bra på kort. Min insats framför kameran gick väl sådär. Jag har vid det här laget insett att jag inte är speciellt bra på att vara med på kort. Antingen blundar jag eller så ser jag ut som en förrymd fånge som ska provspela för nästa säsong av en annan del av Köping.
Vår historia sammanfattades galant av Malin och reportern antecknade flitigt medan fotografen hmmmade med jämna mellanrum. Jag ser med spänning fram emot ett utkast av vårt lilla samtal. Det är alltid intressant att se hur andra människor tolkar information och i det här fallet handlar det ju om något som är mig väldigt kärt. Mitt liv, Malin.
Apropå det här med namn. Jag satt och försökte komma ihåg vad reportern och fotografen hette strax efter att de hade åkt hemåt. Jag förkunnade direkt att det är lönlöst för mig med mitt minne att försöka minnas namn och utseenden på människor som jag med största sannolikhet aldrig kommer se igen. Detta faktum fann Malin väldigt förbryllande. Varför undrade jag då – jag har inte plats i min ursäkt för en hjärna för en massa namn som sedan måste kopplas ihop med lika många ansikten. Har du ett bra minne för namn?
Nu kommer journalisten, eller heter det kanske reportern, vilken sekund som helst. Malin börjar bli nervös och har stora problem med om vi ska sitta ute eller inne. Ligger kakorna rätt på fatet och ska vi kanske sätta på kaffebryggaren redan nu eller vänta tills de är här och har hälsat?
Hon har tillbringat timmar med att bada, sminka sig och rullat runt i hemmet för att flytta alla små pinaler några centimeter hit eller dit. Jag försöker påminna henne om att det inte är ett Hemma Hos-reportage men till ingen nytta. Helt plötsligt ropar hon att det minsann måste vattnas i växthuset, nästa sekund kan det absolut inte stå en tvättkorg på trappan.
Kommer vi överleva det här? När kommer tidningen ut i handeln? Använder fotografen auto-läge? Malins frågor är många och svaren är få. Jag försöker ta det hela lite med ro, frågan är hur jag lyckas. Jag tog min vardagströja med huva på mig om vi skulle sitta ute, jag hoppas att de retuscherar bilderna så att lita av alla djurhår försvinner.
Häckprojektet är äntligen färdigt. Gårdagens arbete avbröts av ett par häftiga regnskurar och att stå med en elektrisk häcksax i näven samtidigt som regndroppar stora som bowlingklot slår ner runt omkring en är inte att rekommendera. Lyckligtvis så var den för ändamålet inlånade motorsågen inte lika kinkig när det gällde regn. Själva upprensningsarbetet tog nästan lika mycket tid som själva klippandet och med den hurtiga grannen som sällskap sprang jag runt som en skållad tomte med min lilla skottkärra.
Ett års tillväxt av häck visade sig vara lite för mycket för vår lilla komposthög att svälja så jag antar att det blir en resa till återvinningscentralen alternativt att elda upp överskottet när det väl blir tillåtet. Nu är det äntligen färdigt och jag har lärt mig två saker.
- Jag vill ha en motorsåg! Vroom, vroom!
- Jag måste klippa häcken oftare.
Jag hade gott sällskap under hela arbetet. Mandus var bunden en bit ifrån och låg för det mesta och småsov i gräset när han inte hittade en pinne att gnaga lite förstrött på och katterna avlöste varandra under dagarna tre med små muntra jamanden. Mina läten var inte lika muntra där jag stod i kortbyxor och t-shirt bland taggiga grenar och jävelskap. Nästa gång tänker jag ta på mig arbetarkängorna så jag slipper sätta mig ner i tid och otid för att dra ut decimeterlånga törnar ur fötterna.
Visst var det roligt att få använda lite halvmaskulina verktyg för en gångs skull men jag kunde inte låta bli att dra mig till minnes vår första vår här i huset. Vi kunde knappt vänta till tjälen hade gått ur marken innan vi grävde upp gräsmattan för att vi skulle få oss ett litet trädgårdsland. Malin bestämde vad som skulle planteras och jag grävde för kung och fosterland. Grannarna skrattade gott åt oss där vi stod och krattade små gångar för potatisen och majsen.
Någonting säger mig att det får förbli just ett minne. Eller så får vi skaffa oss ett handikappsanpassat trädgårdsland.
I ena ringhörnan står en man på 188 cm och ganska många kilon med en motorsåg i handen. I andra ringhörnan står en stor vildvuxen häck och vajar i vinden. Det är dags för en kraftmätning. The Rumble In The Jungle fast i 2009 års tappning. Jag ska klippa häck.
Att man måste ta till motorsågen för att över huvud taget kunna klippa ner häcken till lite mer normala nivåer är bara det ett tecken på att häcken är lite för grov för sitt eget bästa. Jag tror inte att någon har gallrat ut den här urskogen på säkert 10 år. Nu är det alltså dags. Jag har provat alt från fogsvans till grensax men de grova grenarna bara står kvar där och skrattar åt mig. Men den som skrattar bäst skrattar sist!
Om jag inte skriver här mer så slant jag med motorsågen och sågade av mig ena armen, håll tummarna att det inte går så långt. Jag ska försöka rulla ut Malin på altanen så att hon kan hålla ett vakande öga på mig och mina äventyr.
Supporten har hört av sig. Svaret var väl ganska väntat men ändå irriterande, läs svaret nedan:
Hej Ludwig
Låter som att eran WordPress blogg vill använda mer minna än vad den har tillgängligt. Jag kan se att ni har nästan 20stycken plugins
installerade i eran blogg och er första sida har ett par större bilder. Det finns dessvärre inte så mycket som jag kan göra åt detta
utan ni bör banta ner er blogg för att undå denna typen av problem.Vänliga hälsningar
Peter Frank
Har ni fler frågor eller funderingar så tveka inte att kontakta oss.
Do you have additional questions or concerns, please do not
hesitate to contact us.
SURFTOWN support
Att Supporten stavar fel och använder en ganska mystisk form av meningsuppbyggnad kan jag leva med, däremot har jag väldigt svårt att gå med på att det inte finns något att göra och att jag bör banta ner min blogg (?). Hade jag arbetat på Surftowns support så hade det minsta jag hade gjort varit att luska ut exakt vad det är som använder mycket minne och kanske till och med erbjudit mig att sälja en lösning som innefattar mer minne.
Men det är nog bara jag, något säger mig att jag bör leta efter en annan host när det här avtalsåret löper ut. Om inte annat så för att slippa det förbannade safe_mode on. Grrr!
