När du läser det här så har reportern och journalisten för länge sedan lämnat vår lilla altan uppe på Bolsberget. Hur intervjun gick vet jag faktiskt inte. Jag missade till och med när det började, helt plötsligt var vi i full gång och Malin satt och höll låda för kung och fosterland medan reportern skrev så att pennan glödde.
Min roll i det hela var mest att hålla koll på var i historien vi befann oss när Malin blev avbruten plus att vara med på ett par fotografier. Däremellan sprang jag mest runt och flyttade kryckor och rullstol dit där fotografen, vars namn jag inte kommer ihåg, tyckte att det skulle plåtas.
Malin trivdes som fisken i vattnet och år av träning i form av egobilder belönade sig. Fotografen berömde både henne och Mandus förmåga att bli bra på kort. Min insats framför kameran gick väl sådär. Jag har vid det här laget insett att jag inte är speciellt bra på att vara med på kort. Antingen blundar jag eller så ser jag ut som en förrymd fånge som ska provspela för nästa säsong av en annan del av Köping.
Vår historia sammanfattades galant av Malin och reportern antecknade flitigt medan fotografen hmmmade med jämna mellanrum. Jag ser med spänning fram emot ett utkast av vårt lilla samtal. Det är alltid intressant att se hur andra människor tolkar information och i det här fallet handlar det ju om något som är mig väldigt kärt. Mitt liv, Malin.
Apropå det här med namn. Jag satt och försökte komma ihåg vad reportern och fotografen hette strax efter att de hade åkt hemåt. Jag förkunnade direkt att det är lönlöst för mig med mitt minne att försöka minnas namn och utseenden på människor som jag med största sannolikhet aldrig kommer se igen. Detta faktum fann Malin väldigt förbryllande. Varför undrade jag då – jag har inte plats i min ursäkt för en hjärna för en massa namn som sedan måste kopplas ihop med lika många ansikten. Har du ett bra minne för namn?
Nu kommer journalisten, eller heter det kanske reportern, vilken sekund som helst. Malin börjar bli nervös och har stora problem med om vi ska sitta ute eller inne. Ligger kakorna rätt på fatet och ska vi kanske sätta på kaffebryggaren redan nu eller vänta tills de är här och har hälsat?
Hon har tillbringat timmar med att bada, sminka sig och rullat runt i hemmet för att flytta alla små pinaler några centimeter hit eller dit. Jag försöker påminna henne om att det inte är ett Hemma Hos-reportage men till ingen nytta. Helt plötsligt ropar hon att det minsann måste vattnas i växthuset, nästa sekund kan det absolut inte stå en tvättkorg på trappan.
Kommer vi överleva det här? När kommer tidningen ut i handeln? Använder fotografen auto-läge? Malins frågor är många och svaren är få. Jag försöker ta det hela lite med ro, frågan är hur jag lyckas. Jag tog min vardagströja med huva på mig om vi skulle sitta ute, jag hoppas att de retuscherar bilderna så att lita av alla djurhår försvinner.
Häckprojektet är äntligen färdigt. Gårdagens arbete avbröts av ett par häftiga regnskurar och att stå med en elektrisk häcksax i näven samtidigt som regndroppar stora som bowlingklot slår ner runt omkring en är inte att rekommendera. Lyckligtvis så var den för ändamålet inlånade motorsågen inte lika kinkig när det gällde regn. Själva upprensningsarbetet tog nästan lika mycket tid som själva klippandet och med den hurtiga grannen som sällskap sprang jag runt som en skållad tomte med min lilla skottkärra.
Ett års tillväxt av häck visade sig vara lite för mycket för vår lilla komposthög att svälja så jag antar att det blir en resa till återvinningscentralen alternativt att elda upp överskottet när det väl blir tillåtet. Nu är det äntligen färdigt och jag har lärt mig två saker.
- Jag vill ha en motorsåg! Vroom, vroom!
- Jag måste klippa häcken oftare.
Jag hade gott sällskap under hela arbetet. Mandus var bunden en bit ifrån och låg för det mesta och småsov i gräset när han inte hittade en pinne att gnaga lite förstrött på och katterna avlöste varandra under dagarna tre med små muntra jamanden. Mina läten var inte lika muntra där jag stod i kortbyxor och t-shirt bland taggiga grenar och jävelskap. Nästa gång tänker jag ta på mig arbetarkängorna så jag slipper sätta mig ner i tid och otid för att dra ut decimeterlånga törnar ur fötterna.
Visst var det roligt att få använda lite halvmaskulina verktyg för en gångs skull men jag kunde inte låta bli att dra mig till minnes vår första vår här i huset. Vi kunde knappt vänta till tjälen hade gått ur marken innan vi grävde upp gräsmattan för att vi skulle få oss ett litet trädgårdsland. Malin bestämde vad som skulle planteras och jag grävde för kung och fosterland. Grannarna skrattade gott åt oss där vi stod och krattade små gångar för potatisen och majsen.
Någonting säger mig att det får förbli just ett minne. Eller så får vi skaffa oss ett handikappsanpassat trädgårdsland.
I ena ringhörnan står en man på 188 cm och ganska många kilon med en motorsåg i handen. I andra ringhörnan står en stor vildvuxen häck och vajar i vinden. Det är dags för en kraftmätning. The Rumble In The Jungle fast i 2009 års tappning. Jag ska klippa häck.
Att man måste ta till motorsågen för att över huvud taget kunna klippa ner häcken till lite mer normala nivåer är bara det ett tecken på att häcken är lite för grov för sitt eget bästa. Jag tror inte att någon har gallrat ut den här urskogen på säkert 10 år. Nu är det alltså dags. Jag har provat alt från fogsvans till grensax men de grova grenarna bara står kvar där och skrattar åt mig. Men den som skrattar bäst skrattar sist!
Om jag inte skriver här mer så slant jag med motorsågen och sågade av mig ena armen, håll tummarna att det inte går så långt. Jag ska försöka rulla ut Malin på altanen så att hon kan hålla ett vakande öga på mig och mina äventyr.
Supporten har hört av sig. Svaret var väl ganska väntat men ändå irriterande, läs svaret nedan:
Hej Ludwig
Låter som att eran Wordpress blogg vill använda mer minna än vad den har tillgängligt. Jag kan se att ni har nästan 20stycken plugins
installerade i eran blogg och er första sida har ett par större bilder. Det finns dessvärre inte så mycket som jag kan göra åt detta
utan ni bör banta ner er blogg för att undå denna typen av problem.Vänliga hälsningar
Peter Frank
Har ni fler frågor eller funderingar så tveka inte att kontakta oss.
Do you have additional questions or concerns, please do not
hesitate to contact us.
SURFTOWN support
Att Supporten stavar fel och använder en ganska mystisk form av meningsuppbyggnad kan jag leva med, däremot har jag väldigt svårt att gå med på att det inte finns något att göra och att jag bör banta ner min blogg (?). Hade jag arbetat på Surftowns support så hade det minsta jag hade gjort varit att luska ut exakt vad det är som använder mycket minne och kanske till och med erbjudit mig att sälja en lösning som innefattar mer minne.
Men det är nog bara jag, något säger mig att jag bör leta efter en annan host när det här avtalsåret löper ut. Om inte annat så för att slippa det förbannade safe_mode on. Grrr!
Igår var det som bekant dags för mig och Malin att fira bröllopsdag. Den första av vad vi trodde skulle bli väldigt många, nu vet vi att så inte längre blir fallet. Tack för alla sms och gratulationer! Det blev så många att det lättaste sättet att tacka på är via bloggen – på det viset missar jag ingen av er. Ingen nämnd och ingen glömd. Både jag och Malin blev lika glada, tack återigen.
Såhär såg det ut när det begav sig. Ni som var där minns det antagligen lika bra jag. Ni som inte var där kanske kan snappa upp lite av stämningen genom att titta på bilderna. Jag kommer ihåg det som om det vore igår. Allt från paniken när ingen hade tänkt på att hämta buketten en halvtimme innan det var dags att göra entré till hur svårt jag hade att över huvud taget få ut Malin barfota på gräsmattan där halva släkten och vännerna stod och väntade.
Dagen firades genom att vi tillsammans åkte ut till Skogsljusets kursgård där vi njöt av god mat, diverse olika readings och ett fantastiskt väder. Detta tog mer energi av oss än vad vi trodde att det skulle göra så istället för att gå ut och äta på kvällen somnade Malin på soffan mitt i filmmyset. Vad maten anbelangar blev det en upprepning av förlovningsmiddagen – McDonalds. Inget fel i det, varför ska vi ändra ett vinnande koncept?
Förvirring är roligt, det går inte att komma undan. Under gårdagen fick vi tillräckligt av den varan för att vi ska klara oss ända fram till jul. Jag hade som planerat börjat på det stora projektet med att klippa ner häcken ett par decimeter men arbetet avbröts hastigt och lustigt när Malin ropade på mig från altandörren.
Det var nämligen dags att bege oss ut och äta en bit mat tillsammans med svärföräldrarna och restaurangen som valdes hade alla i sällskapet goda erfarenheter av sedan tidigare. Jag som är en älskare av fisk i alla dess former passade på att beställa in rödspätta med smörstekt kapris och kokt potatis. Malin, som är allt annat än glad i fisk, gjorde detsamma efter att hon firk det sorgliga beskedet att den enda kötträtten på menyn var slut (!). Det hela började med att det vi trodde var en panerad rödspättafilé men som visade sig vara en hel fisk med ben, skinn och hela paketet kom in på bordet efter nästan 2 timmars väntetid på grund av ett strömavbrott i vissa delar av köket.
På väg till vårt bord hade den stackars fisken bytt både namn och art från rödspätta till bergtunga och sedan tillbaka till rödspätta igen. Det visade sig att kyparen enligt egen utsago hade noll och ingen koll på fisk och till sist kunde vi hugga in på våra måltider. Svärmor valde en räktallrik och efteråt kunde vi enas om att hon nog drog vinstlotten bland sällskapet.
Vi hade lite tur som hann med att beställa innan strömavbrottet slog till då köket av förklarliga skäl valde att inte ta emot flera beställningar. Detta faktum hade vissa mycket svårt att ta till sig skulle det visa sig. Bland annat en liten herre som kom inrullande i sin lilla bil precis när det var som mest stressigt i restaurangen. Vi gäster som på vanligt svenskt manér satt tysta och nöjda och på sin höjd knöt näven i fickan blev åskådare till ett skådespel av sällan skådat slag.
Mannen möttes av en servitris som vänligt informerade om att det var problem med strömmen i köket. Detta hade mannen ifråga extrema problem att ta till sig. Han andades så häftigt att han höll på att konkurrera ut kvällsbrisen samtidigt som han vrålade att han minsann såg att det kom ljus från pizzaugnen inne i köket. Servitrisen fortsatte att i samma vänliga ton förklara att just pizzaugnen fungerade men inte så mycket annat just där och då.
Mannen tappade fattningen helt och gallskrek medan han samtidigt hytte med näven åt servitrisen. Han skrek så högt att halva Karlshamn hörde att han minsann aldrig skulle komma tillbaka till restaurangen igen! Sedan älgade han iväg med sjumilakliv till sin lilla bil igen med sin ännu mindre fru i hasorna. Han slängde igen dörren och gasade iväg som om det inte funnits någon morgondag. Bilen vaknade till liv från sin dvala och släppte ifrån sig ett litet pipande från däcken innan den puttrade iväg mot solnedgången. Vad den arge gubben sade till sin fru inne i bilen och vart de for vidare förtäljer inte den här historien.
Det har nu gått nästan ett och ett halvt dygn efter att jag felanmälde minnesproblemet min blogg har drabbats av till Surftown utan att jag har fått något svar. Tills vidare har jag fått deaktivera en hel hög med plugins för att överhuvudtaget kunna skriva detta. Jag hoppas att det kommer lösa sig så snart som möjligt.
Min blogg mår inte bra, därför kan jag inte uppdatera som vanligt. Jag har mejlat Surftown med alla felmeddelanden och vi får hoppas på det bästa. Det här inlägget måste jag skriva med ett tredjepartsprogram men så länge det går att posta överhuvudtaget så får jag väl vara nöjd.
Idag har vi lyckats med den värsta sovmorgonen i mannaminne, det var så illa att jag inte ens tänker berätta när vi gick upp. Det var rena turen att hushållet var i representabelt skick efter städningen inför besöket av Vägen till bättre liv som var och tittade in hon oss igår.
Rätt som det var knackade det på dörren och vi kikade ut och såg en mystisk bil inne på uppfarten. Det var en säljare från Bertmark som stod där och ville in. Bertmark är ett företag som jag inte har haft något att göra med sedan jag var bosatt i Skövde för sisådär 5 år sedan.
Det slutade med att vi kom överens om att vår samling med årsböcker inte skulle ta slut vid 2008 års bok och nu ser vi fram emot att det ska gå en 10-15 år så det blir lite intressant att läsa i våra årsböcker.
Eftersom att dagen vid det här laget höll på att ta slut men att vi fortfarande var inställda på att det var tidig morgon begav jag mig ut och rände runt på gräsmattan med vår nya gräsklippare. Det är min första kontakt med en bioklipp (läs mulcher eller multiklipp om du inte känner igen begreppet) och jag blev positivt överraskad. I morgon stundar nästa projekt- den vildvuxna monstret till häck! Jag funderar på att montera fast skottkärran på Malins rullstol så kan hon rulla fram och tillbaka till komposten med grenarna. Vad tror ni om det?
I vår iver att komma på armslångt avstånd med en visent begav vi oss återigen till Eriksberg Vilt & Naturpark. Den här gången strax innan stängningsdags då vi fått tips om att djuren är mycket mer på bettet när det börjar skymma. Detta stämde väldigt bra. Visenterna var på hugget men det var också vildsvinen. Att påstå att de är vackra djur är att ljuga – men nära kom det.
Min kamera är inget att lovsjunga direkt och ljusförhållandena i parken var inte de bästa så jag har inte så mycket att bjuda på. Malin däremot var proffsig värre och hade med sig stativ och hela paketet. Ett tag kände vi oss som ett par papparazzifotografer där vi krypkörde omkring på småvägarna.
Eriksberg är ett paradis på många sätt. Dels för att man kan ta sig dit oavsett om man sitter i rullstol eller inte och dels för att man aldrig behöver åka lottlös därifrån. Detta förutsatt att man gillar djur och natur. Och solnedgångar, underskatta aldrig solnedgångar.
