Besöket har anlänt och vi har numera full sysselsättning ett par dagar framöver. Malvi anlände till Karlshamn strax innan midnatt och nu sitter vi tillsammans i vår stora soffa och funderar lite över livets väsentligheter.
Hittills har samtalet kretsat runt Malin och ärligt talat så är det hennes favoritämne. Hon trivs som fisken i vattnet och sitter och visar upp filmer och läser upp gamla blogginlägg till höger och vänster.
Stackars Malvi har inte så mycket att välja på än att lyssna och se glad ut men vad jag kan se ser hon ut att trivas. Tankarna som kretsar i mitt huvud just nu handlar om sänggåendet. Vågar man gå och lägga sig och lämna två pratglada tjejer på nedervåningen? Kommer de att gå och lägga sig överhuvudtaget om jag lämnar de ifred? Snart måste jag testa ty ögonen går i kors och snart somnar jag där jag sitter.
Veckan håller på att ta slut och vi med den. Malin mår lite bättre idag än vad hon gjorde igår men vad har jag för glädje av det när jag sitter på jobbet och ugglar kvällarna i ända. Det finns tillfällen då jag inte tycker om att jag arbetar skift. Det finns visserligen stunder då jag kan tycka att det är rätt skönt också men just nu kan jag inte komma på något.
I telefonen har jag ett par påminnelser inlagda inför morgondagen. Byte av kattsand och avställning av vår andra bil är det som sticker ut mest. Om jag har tur så kommer jag ihåg åtminstone det ena av dem.
Malin har fått höra lite av vad som visade sig underhennes magnetröntgen och tydligen går hon omkring med diskbråck och lite förskjutningar i ryggen. Detta får mig att fundera på hennes smärttröskel då det här är en smärta som jag för en gångs skull kan relatera till. Många tunga lyft under ett par år satte min rygg i ett liknande tillstånd på en gammal och nästan bortglämd arbetsplats. Där stod vi på led och lyfte allt mellan 5 och 8 ton om dagen med armarna, från rullband ner i pallar. Några lyfthjälpmedel användes inte – mest på grund av att det gick för sakta. Det skulle gå fort och snabbt, ont fick man ha när man hamnade nere i enrummaren med lock.
Vad jag vill komma fram till var att ju längre tiden gick desto värre blev också smärtan i ryggslutet. Vissa dagar kunde jag knappt komma upp ur sängen och när jag väl fick konstaterat att det var diskbråck det handlade om var jag redan på väg till nästa arbete. Det onda i ryggen lättade succesivt i takt med att jag fick andra och lite vettigare arbetsuppgifter.
Att Malin gått så pass länge med diskbråck på flera kotor utan att säga ett ord fattar jag inte. Att hon är stark visste jag, att hon inte klagar vet jag också. Men att hon var så mån om att inte göra så mycket väsen av sig var för mig okänt. Jag vet inte om jag ska tycka att hon är modig och en kämpe eller om jag ska bli rädd för allt det andra som bråkar i hennes kropp.
Om ett diskbråck kan passera såpass obemärkt för henne, eller rättare sagt vi runtomkring, vill jag nog inte veta hur allt det andra känns. Detta är nackdelen med att stå som anhörig till någon med kronisk smärta. Man vill så gärna hjälpa till att bära den men hur mycket man än vill kan man inte.
I dessa bistra tider (läs eftermiddagsveckan) då jag knappt hinner ta mig upp ur sängen innan det är dags att ta sig till arbetet lider bloggen och så också ni som läser denna. På förekommen anledningen passar jag därför på att promota Twitter.
Om du för 10:e gången idag tittar in här utan att finna något nytt kanske du börjar misströsta en aning. Vänd då istället blicken mot mitt Twitterkonto då detta uppdateras en aning oftare.
Vet du inte vad Twitter är så står följande att läsa under hjälpsektionen på Twitter.com
Getting to know Twitter
What is it?Twitter is a service for friends, family, and co–workers to communicate and stay connected through the exchange of quick, frequent messages. People write short updates, often called ”tweets” of 140 characters or fewer. These messages are posted to your profile or your blog, sent to your followers, and are searchable on Twitter search.
Det här med att ha klänning på mig var nog inte riktigt min grej. Visst ser jag glad ut på kortet men mitt manliga inre grät en stilla tår. För att kompensera det hela så har jag gått runt i mina skitiga knegartöj hela långa dagen och nu börjar jag känna mig som den manliga avbild av en grekisk gud som jag faktiskt är.
Det hela grusades lite av det faktum att jag fick knalla in glad i hågen till den minst manliga affären i hela Blekinge för att hämta ut någon sorts ljuslykta i glas och sedan fara iväg och lämna denna på sjukhuset där Malin har sin sista dag på smärtkursen där hon har tillbringat en stor del av året.
För att återigen ligga på plus/minus noll på manlighetsskalan antar jag att jag får rotera däcken på bilen innan jag åker iväg till jobbet eller något annat urmanligt. Är det någon som har sett ett lodjur eller något annat som jag kan kötta ihjäl innan jag sticker till jobbet?
Missade du spektaklet med den blå klänningen kan du se det här.
Den var länge sedan jag hade på mig en klänning. Ärligt talat så tror jag aldrig att jag haft det tvivelaktiga nöjet att bära detta mytomspunna klädesplagg. Idag var det dock dags för denna stora milstolpe i mitt liv. Malin skulle nämligen in på magnetröntgen.
Efter att läkaren vi träffade på akuten i fredags sparkade liv i sjukhusadministrationen var det så dags idag klockan 11.00. Vi ankom till sjukhuset i god tid, vi tog en nummerlapp och sedan sat jag där helt plötsligt i bara kalsongerna och ett blått skynke omvirat runt mig medan Malin låg inkörd i en stor maskin som lät mer än vad jag trodde.
45 minuter senare var det färdigt och vi åkte hem för lite välbehövlig vila. Jag hoppas att jag aldrig behöver magnetröntgas för det verkar inte direkt vara en trevlig upplevelse. Malin var lite extra besviken efteråt för istället för musik tvingades hon att lyssna på Sportradion i 45 minuter.
- De snackade bara om någon jävla Bolt? utbrast hon när hon väl kom ut ur maskinen.
Inte någon jävla Bolt Malin, Usain ”Lightning” Bolt för bövelen. ”The fastest man on Earth” Bolt.
Helgen är över för den här gången och i vår lilla soffa i vårt lilla hus i vår lilla by sitter vi tillsammans och väntar på att söndagens film ska dra igång. Det har varit full fart i dagarna två och idag gick det inte i många knop här hemma. Morgonen startade dock med ond bråd död när jag gick ut för att hänga upp nattens tvätt på torkvindan. Stig var död!
Stig är alltså den ena av två kaniner och när jag stod borta vid torkvindan kastade jag ett getöga bort mot kaninburen. Stig låg lite lustigt borta i ena hörnet av buren och jag gick dit för att kolla till de små gossarna och fylla på vattenflaskan med nytt färskt vatten. Stig, som i vanliga fall brukar studsa upp för att se vad som är på gång rörde sig inte ur fläcken.
Jag puttade till buren med foten för att väcka honom men mina ansträngningar var förjäves. Stig var död helt enkelt och jag grubblade en stund på vad tusan jag skulle hitta på nu. Malin satt fortfarande lyckligt ovetande inne i huset och Gunvald, som är den andra kaninen, tittade vädjande på mig långt där nere på marken.
På vägen upp till huset funderade jag på att köra den gamla klassikern att Stig numera bor på en gård där han kan springa runt på stora gröna ängar och äta hur mycket kaninkäk som helst. Men om sanningen ska fram blev det inte riktigt så vardagsromantiskt. Utan kaffe i kroppen och sömnen fortfarande i ögonen stormade jag in till Malin och grymtade fram följande.
- När gav du kaninerna mat? Stig är död och Gunvald ser jävligt ledsen ut. Sedan muttrade jag något och gick ut igen och började hänga tvätt utan att tänka mer på det.
I efterhand kan jag ju tycka att det finns bättre sätt att meddela att någon eller något ha dött och om Gunvald kolar vippen ska jag tänka mig lite för och kanske till och med dricka lite kaffe innan jag berättar den sorgliga nyheten för Malin.
Förmiddagen ägnades sedan åt begravning med tillhörande avsked och Stig fick till och med en gravsten och lite maskrosblad att ha med sig på färden. Sedan satt vi där bland våra bärbuskar med vinden i håret utan att säga något en liten stund. Lycka till Stig, du var en reko liten hare.
Gårdagen var så full av händelser att jag helt enkelt inte hann med att skriva något, jag ber om ursäkt då min målsättning är att lämna åtminstone en liten tanke till eftervärlden var dag. Vad jag gjorde istället har nog de flesta av er redan läst på annat håll. För er andra kan jag berätta att jag har varit på akuten tillsammans med Malin.
Klockan 10.55 ringde min telefon där jag satt i min lilla truck inne på lagret och brummade omkring. Det var Malin som ringde och det hördes direkt att något var fel. Malin hade svimmat och mådde uruselt och fått rådet att åka in till akuten av sina läkare på smärtrehab. Hennes röst sprack och gråten trängde fram när hon försiktigt frågade om jag ville följa med? Det finns inge andra svar än ja på en sådan fråga och sedan gick det snabbt.
Gasen i botten
Jag har aldrig kört de fyra milen mellan Vilshult och Mörrum så snabbt som jag gjorde igår och jag sladdade in på gårdsplanen vid kvart över elva. Det var inte direkt under optimala förhållanden jag lämnade beskedet att min fru har ALS till min chef bara för att sekunden senare springa hem för kung och fosterland, men vad fan gör man? Nöden har ingen lag och det fick bli som det blev. Chefen tog det dock förhållandevis bra.
Väl framme på akuten var det raka spåret in till undersökningsrummet, inga väntetider här inte. Efter de sedvanliga snabbundersökningarna sprang det förbi en liten läkare som stack in huvudet i rummet. I handen hade hon en pizzakartong.
- Jag ska bara äta lite, skrek hon och försvann lika snabbt som hon kommit. Sjuksköterskan ursäktade hennes stressiga beteende och försvann lika snabbt hon också. Min stora behållning av sjukhus är att sitta och bläddra i alla gamla barnböcker som jag läste när jag själv satt hos tandläkare och vårdcentraler i min barndom. Så gjorde jag också denna gång. Malin skakade på huvudet där jag satt med en sönderläst gammal barnbok som handlade om jättar och gröt och när läkaren helt oförhappandes kom in i rummet en stund senare skärskådade hon mig från topp till tå innan hon väste fram.
- Vem är du?
Isen var bruten och undersökningarna sattes igång. Många gånger sprang läkaren iväg för konsultation tillsammans med sina kollegor och när vi ett par timmar senare kunde rulla ut från mottagningen hade helt plötsligt Malins magnetröntgentid flyttats från början av september till nu på måndag förmiddag.
Bollen i rullning
Visst är det bra när man stöter på engagerade läkare som brinner för sitt arbete och som samtidigt får saker att hända men en liten del av mig kan inte sluta tänka på varför det blev så bråttom. Det var samma sak hos neurologen, så fort vi gått därifrån blev det full ruljans. Med all rätt, några dagar efter det besöket tappade Malin känseln i sin arm. Vad som händer efter det här besöket får tiden utvisa.
På något sätt har det helt plötsligt hunnit bli kväll. Tittar man i kalendern så ser man att det faktiskt snart har blivit fredag och jag har ingen aning om vad det var som hände. Det märks att jag inte har återhämtat mig efter semesterlunken ännu för jag har uppenbara problem med att hinna med. Klockan är långt mycket mer än vad den borde vara med tanke på att jag ska gå upp 04.20 och jag har precis kommit upp från tvättstugan. Strax innan diskade jag undan det sista från matlagningen.
I väntan på att riset till morgondagens matlådor ska koka färdigt skriver jag det här inlägget. Att gå i väntans tider är säkert något som du också känner igen och om man grubblar lite på det här med tid så kommer man förr eller senare fram till att tiden är något som ingen människa rår över och det är det enda här i livet som är sant och äkta rättvist. En sekund är lika lång tid för dig som för mig och det är upp till var och en att göra mesta möjliga av de här sekunderna som vi sedermera bygger våra liv utav.
Ett par minuter efter jag stämplat ut från jobbet i eftermiddags pep det till i min telefon. Meddelandet var otvetydigt och kort. Det var från Malin och det löd ”jag har svimmat”. Ingen punkt eller vidare information. Att Malin talar i tungor och inte gärna säger mer än hon måste har jag vant mig vid sedan länge men i det här fallet ville jag faktiskt veta mer. Jag frågade var någonstans detta hände och ville gärna veta om hon var i knipa eller hade ramlat och slagit sig. På kursen löd det ännu kortare svaret.
Det föll sig inte bättre än at jag fick ringa upp henne för att fråga vad tusan det är som hänt egentligen men då täckningen hos Telenor på sträckan Gränum – Pukavik är under all kritik bröts samtalet upprepade gånger. Det visade sig sedan att Malin satt i sin mors bil på väg hem och allt var okej för den här gången. Tydligen så hade det hela inträffat vid lunchtid och min första tanke var varför i helvete jag inte fått veta något förrän nu? Sedan tänkte jag lite till och kom fram till att även om jag fått veta direkt när det hade hänt så hade jag inte blivit gladare för det. Jag hade kunnat ila iväg i all hast de fem milen det är mellan mitt arbete och sjukhuset eller stannat kvar på jobbet och oroat mig.
Jag gissar att det var av omtänksamhet som Malin väntade tills det att jag ändå var på väg hem innan hon berättade. Vad jag ännu inte har kommit fram till är om jag vill ha den sortens omtänksamhet eller om jag vill veta direkt. Need to know basis eller raka puckar. Jag lutar åt det sistnämnda. Händer något min bättre hälft vill jag vara det naturliga valet att underrätta först och likaså vill jag att det ska vara om det händer mig något. Det börjar bli hög tid att se till att ICE-kontakten i telefonen är uppdaterad. Har ni sett till att du kan bli nådd om din äkta maka/make, sambo, syskon eller annan godtycklig bekant eller släkting råka ut för en allvarlig olycka.
Läs mer om ICE-kampanjen här.
Det här med att vara färgblind är inte min grej. Visserligen tog det en väldans massa år innan jag ens förstod att jag var det. När det var dags att flytta hemifrån och jag skulle införskaffa mina första matchande sängkläder upptäckte jag att något inte stod rätt till när Malin som var på besök skrattande påpekade att lakanen var gula och påslakanen beigea.
Beige är annars en färg som jag inte förstår, vadå beige – det är ju grått? Grått, grått, grått – precis som tapeterna i vårt sovrum. Malin målar upp de mest färgstarka scenarion när hon beskriver sitt tapetval här hemma och jag står som ett fån bredvid och fattar ingenting. De här jäkla färgcirklarna som man ska kunna se tårtbitar i olika färger stämmer helt enkelt inte. Mina tårtbitar är mycket större än Malins, gråa är dem också. Suck!
Likaså när det kommer till regnbågen som alla pratar så mycket om när den dyker upp. Länge trodde jag att den bara hade tre färger för något annat ser intejag. Nu är det visserligen skitsamma om regnbågen så skulle ha 854 färger – jag är lika glad för mina tre. Värre blir det när det kommer till det vardagliga, som tvätt till exempel. Det här såg jag när jag stod och glodde ut genom köksfönstret alldeles nyss. Den här laddningen känns inte rätt och då brukar det inte heller vara det. Vad säger ni som ser?
Planen var nämligen att överraska Malin som är ute på äventyr i byn med att tömma den extremt överfyllda tvättkorgen uppe i badrummet och släpa ner den till tvättstugan och samtidigt byta lakanen i sängen. Riktigt så blev det inte då lakanen inte alls ville vara torra. Istället hängde de där envist och fortsatte vara småfuktiga. Jag är inte den som krusar, vill de hänga kvar där nere på tvättlinan så får de göra det.
Saker och ting börjar hända nu. De som bestämmer har börjat lätta lite på lädret och Malin är numera berättigad till sjuktransporter till och från sjukhuset. Jag fick för mig att det skulle handla om en taxibil av något slag så döm om min förvåning när det rullar in en hel minibuss på uppfarten full av glada pensionärer.
Jag var strategiskt placerad ute på gäsmattan med gräsklipparen i högsta hugg. Detta gjorde jag av ett skäl endast.
- Jag får klippa färdigt gräsmattan om jag har börjat eftersom det ser för jävligt ut med en halvklippt matta.
Nu fick jag till och med lite bonuspoäng hos pensionärsligan i bussen när jag stod i full arbetarmundering ute i det gröna istället för att ligga och häcka på soffan när min fagra fru kom hem.
Ett problem mindre ur världen, nu är det bara p-tillstånd, färdtjänst och handikappanpassning kvar.
