Malin har haft det stora nöjet att agera nåldyna idag. Tillsammans åkte vi iväg till sjukhuset i Karlskrona där det var dags för en ny undersökning. Vilken det är i ordningen har jag tappat räkningen på och vad den gick ut på vet jag fortfarande inte.
Det var musklerna det handlade om och framförallt hur dessa lät. Min spontana fråga när jag hörde detta var hur tusan man lyssnar på det? Har muskler dialekt? Låter de ljust eller mörkt? Det visade sig att de mest sprakade och knastrade.
Med hjälp av en sorts platta, en nål och en dator satte doktorn igång. Det hamrades med hammare och stacks med nålar på diverse olika ställen på Malins kropp och efter lite plippande på en dator strömmade märkliga ljud ut ur datorns högtalare. Doktorn satt med rynkad panna medan jag och Malin inte fattade någonting.
Nålen flyttades från den ena sidan av kroppen till den andra och högtalaren sprakade till igen. Visst lät det annorlunda. Fråga mig inte varför, det lär jag nog aldrig få svar på. Efter lite muskelövningar var doktorn nöjd och flyttade nålen lite högre upp.
Helt plötsligt tittade jag upp och fann att nålen från att ha varit instucken i Malins arm nu satt under hennes haka. Långt instucken var det också och jag hoppades i mitt stilla sinne att jag aldrig behöver gå igenom denna undersökning. Inte någon annan heller för den delen ty det som vi har varit med om på vår resa mot en någorlunda vettig vardag önskar jag inte någon.
Visserligen finns det många märkliga typer här i världen. En av alla dessa typer hittar ni här. Han eller hon skulle kanske vara med en dag eller två på sjukhuset med oss?
Det börjar närma sig fredag. Nuförtiden avlöser det ena läkarbesöket eller mötet det andra och jag har mycket svårt att hålla reda på alla tider och sammankomster som ska passas. På fredag är det dags igen och nu skulle man kunna säga att det är en favorit i repris som upprepar sig.
Den barske mannen från kommunen väntas hit. Denne man har tydligen något att göra med handikappanpassningen här i kommunen och efter vad jag har fått berättat för mig verkar han inte riktigt vara rätt man på rätt jobb. Så här lät det senast han var här (saxat från Malins blogg):
En man ifrån kommunen kom hem till mig för att diskutera handikapps anpassning av vårt hem. Om jag säger att han var respektlös så är det inte målande nog för hans uppförande. Han fick mig till att känna mig som ett objekt som han bara ville skyffla undan och glömma bort. Han menade på att jag skulle flytta ifrån mitt och min mans drömhus för att det är ett 1½ plans hus och det måste jag väl förstå själv att jag kan inte bo kvar där för att jag trivs där och sedan förvänta mig att kommunen ska betala min renovering. Jag hade ju inte så lång tid kvar och den tiden ville jag väl inte spendera med att springa i trappor.
Denne man ska det bli ett sant nöje att träffa. Jag väljer dock att ge honom samma chans och möjlighet som jag ger alla andra och han ska få chansen att göra sitt jobb på ett sätt som gör både mig, Malin och kommunen nöjda. Det ska också bli intressant att träffa mannen som är anledningen till alla husvisningar vi har tvingats runt på den senaste tiden. Hur roligt är det egentligen att titta på hus som man inte vill köpa? Rätt svar är att det inte alls är roligt.
Jag ser nästan fram emot detta. Om inte annat så för att få höra från denne mans läppar när han berättar för mig, i mitt hem, att jag måste förstå att här kan jag inte bo. En sak är säker – det är tur att man inte bedömer ett samhälle efter dess förmåga att ta hand om de sjuka och gamla. När slutade man få ta del av den hjälp som man faktiskt enligt lag är berättigad och varför i hela fridens rike måste man kämpa så för den?
Det är ingen överdrift att säga att man för att orka vara sjuk behöver vara frisk.
Helgen som nyss tagit slut ägnades åt att göra något som vi egentligen borde ha gjort för länge sedan. Trappor är numera snarare ett hinder än ett transportsätt mellan två våningar.
Att ha tvättstugan i källaren, boytan på mittenplanet och sovrummet på övervåningen är allt annat än optimalt när Malin knappt kan ta sig från det ena rummet till det andra utan att behöva ta stöd mot väggar och golv.
Nu sover vi och bor på samma våning. Efter två nätter verkar det fungera ganska bra, känslan påminner lite om första natten i ett nytt hem. På sätt och vis är det precis så. Malin sover dock inte lika bra som jag då jag tydligen snarkar värre än någonsin. Själv tror jag att det är en förkylning på väg medan Malin är övertygad om att min näsa har blivit intagen av demoner.
Vem vet, det är kanske en förkyld demon. Det pillar och kliar värre än någonsin. Det kan ju i och för sig vara av allergisk typ. Gråbosäsongen är väl igång nu om jag inte är helt felinformerad?
En ny vecka står för dörren och jag sitter här med en kopp kaffe och funderar lite över veckan som har passerat. Malin har varit iväg på ytterligare undersökningar och veckan som kommer innehåller nya möten med arbetsterapeuter och andra människor som på det ena eller andra sättet har ett finger med i spelet om hur vi ska leva vårt liv.
Helgerna börjar kännas lite väl korta. Jag lever i tron att dessa få dagar mellan fredag eftermiddag och måndag morgon är till för att ladda batterierna så att man ska orka med en ny vecka. Numera känns det mer och mer som en transportsträcka från den ena dagen till den andra utan att man hinner med något alls egentligen.
Tydligen så har mitt arbete påverkats. I fredags fick jag att höra bland annat att många personer reagerat på att alla papper på mitt skrivbord ligger i en stor jävla hög och att det var mycket bättre ordning på alla papper och grejer när min föregångare arbetade på lagret. Där ser man.
Vidare fick jag också höra vad jag uppfattar som något av ett hot. Jag har ju bara lite drygt två månader kvar av min provanställning och att det här är vår sista chans. Tack så mycket käre chef, det här är precis vad jag behöver just nu. Så skoj det ska bli att komma tillbaka till jobbet på måndag morgon. Jag ser verkligen fram emot det.
Mer läsning om Chefer och deras verklighetsförankring.
Jag försökte hacka upp en lök häromdagen med en keramisk kniv. Det skulle jag inte ha gjort. Istället för löken hackade jag mig i fingret och hyvlade helt sonika av en bit av huden och fortsatte karva rätt ner i nagelbandet.
Då mina erfarenheter av läkare inte är de bästa gjorde jag som vanligt. Ner med fingret under vattenkranen, ropa på Malin så att hon kunde hämta plåster och sedan trycka tillbaka allt som hängde och fladdrade. När detta var klart satte jag mig i soffan och försökte hålla mig från att svimma en stund innan jag fortsatte med maten.
Väl på arbetet kunde jag leka hobbydoktor. Med hjälp av en icke darrhänt kollega och en steril skalpell är mitt finger som nytt igen – bara lite lättare. Runt mitt sargade lilla finger har jag en stor ful blå skumgummiaktig grej som gör att jag trycker ner 3 tangenter samtidigt så fort jag försöker skriva något.
Att beklaga sig för någon med kronisk smärta är knappast värt besväret. När jag visade upp mitt finger skrattade Malin högt och skrek fjolla! Tack för den televerket. Ta en alvedon och sluta pip.
Sluta bygga så handikappvänligt
Rubriken är skriven av Magnus Andersson, CUF. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Debattartikeln innehåller många lustiga citat och hur jag än försöker förstå hur han tänker och resonerar lyckas jag inte riktigt.
Till exempel måste alla nya bostäder byggas för att passa människor som är rullstolsburna. Särskilt för små lägenheter får detta olyckliga konsekvenser. Stora dörröppningar och stor toalett gör att toaletten kan ta upp en fjärdedel av lägenheten och att knappt någon vägg är stor nog att ställa en soffa mot.
Det är givetvis viktigt att människor med funktionsnedsättning har möjlighet att bo var de vill. Men det finns bättre sätt att lösa det på än att bygga enorma toaletter i varje studentkvart. Ett rimligare krav vore att en fjärdedel av lägenheterna måste vara anpassade för personer med funktionsnedsättning.
För en bostad med liten toalett är bättre än ingen bostad alls.
Nu är jag visserligen jävig i frågan. Trots det kan jag inte låta bli att tycka att det är viktigare att kunna komma in på toaletten med en rullstol än att ha en fin vägg att ställa soffan mot. Något i artikeln får mig att tro att Magnus varken själv sitter i rullstol eller har några bekanta som gör det. Om han nu har vänner med en funktionsnedsättning hoppas jag att de har gått på toaletten innan de kommer på besök.
Tack till cpmamman som fick mig att uppmärksamma artikeln.
Fler har läst och kommenterat. Läs deras repliker här:
Malin har suttit hemma i soffan idag. Precis som hon numera måste göra alla vardagar så fort jag är på jobbet, klipper gräset eller gör något annat i den stilen. Så kan man inte leva i det långa loppet och som ett steg mot ett lite rikare liv hade vi en trevlig biståndshandläggare hemma på besök igår.
Handläggaren skulle bedöma om hemtjänsten hade något att erbjuda oss fram till att vi får fart på det här med en personlig assistent. Försäkringskassan har bemödat sig med att berätta att ansökan har kommit in men att det kommer dröja 4 månader innan vi kan få ett beslut. Att sitta och titta på TV 8 timmar om dagen kanske låter som ett drömscenario för många men det är långt ifrån vad Malin vill göra dag efter dag.
8 timmar är en lång tid annars också. Speciellt om man är kissnödig. Detta kunde hemtjänsten också hjälpa till med för den facila summan av 1712 kr i månaden. Detta var visserligen maxpriset men utan att kolla närmare på blanketterna misstänker jag att vi kommer slå i det taket. Maxbelopp har en tendens att snabbt bli faktiska belopp.
1712 kronor är ganska mycket pengar. Med tanke på att Malin nu går in på en ny sjukskrivningsperiod ska ju denna naturligtvis prövas igen. Tydligen spelar det ingen roll att det är av precis samma anledning som hon är sjukskriven eller att ingenting har ändrats sedan den förra bedömningen. Hur sorgligt det än må vara så är det pengar som vi inte har. Inte så länge som inte försäkringskassan får ut sin stora tumme ur röven och sätter lite fart.
Vi har numera 1.5 inkomster och det räcker liksom inte, snälla skynda på? Jag vill inte att min fru ska behöva sitta kissnödig i flera timmar varje dag bara för att vi inte har fått våra pengar. Tänk på det kära handläggare, ni kan gå ut när ni vill. Ni kan gå och ta en snabbdusch och sedan kila ner till affären. Ni kan rasta er hund och inte behöva nöja er med att binda ut honom på garageuppfarten. Det kan inte min fru.
Jag har äntligen hämtat mig efter det lilla tågäventyret under gårdagen. Jag skrev inget om det igår då Malin beskrev händelseförloppet mycket snällare än vad klarar av så jag hänvisar till henne istället. Länk till Malins post hittar ni längst ner i inlägget. I efterhand kan man kanske skratta åt det hela men ännu är det långt dit för mig.
Den första arbetsdagen den här veckan är avklarad. För min del blev det en lite kortare dag än vanligt då vi väntade besök av biståndshandläggaren på kommunen samt Malins arbetsterapeut på eftermiddagen. Efter Malins träff med den mycket märkliga gubben från kommunen avseende vår handikappanpassning ska det mycket till innan jag missar ett möte, oavsett sort, men den här gången var det idel glada miner och trevliga människor med empati och förståelse för vår situation.
Jag fick dock höra att jag ska få det stora nöjet att träffa den barske mannen igen. Det är ett möte som jag för allt i världen inte kommer missa och jag ser verkligen fram emot att få ta del av hans stora vishet avseende vårt liv och leverne. Förhoppningsvis lyssnar han på mina synpunkter avseende hans arbete också. Gör han inte det så förutsätter jag att hans chef i sin tur gör det.
Läs Malins inlägg om tågbolag och deras syn på verkligheten.
Det börjar närma sig hemfärd för vår långväga gäst och det har varit ett par intressanta dagar. Eriksberg fick sig sitt vanliga besök och jag ljuger inte om jag säger att vi har sett allt som går att se i både Karlshamn, Svängsta och Mörrum. Att beskåda Mörrum går visserligen väldigt snabbt men ändå.
Malin och Malvi hade en all-nighter medan jag, som den gamle man jag är, tackade för mig vid ett-tiden. Klockan 07.00 kom Malin upp och väckte mig men det ska mycket till innan jag går upp frivilligt på en söndag vid den tiden. Jag passade på att snooza vidare helt utan att skämmas ända till klckan började närma sig farligt nära 11.00.
Det börjar bli dags att göra sig redo för den sista dagens aktiviteter där det bland annat kommer ingå en visning av vår bröllopsvideo. Sådant kan man aldrig få för mycket av, alltid är det något som man missat även fast man var där. Vem vill inte se sådana legendariska tillfällen som gazpachodressingen, riset i urringningen och den ökända kondom-över-huvudet-övningen?
Jag känner mig lite som en 18-åring. Eller åtminstone som en 30-åring med en 18-årings dygnsrytm. Vi kom nog alla i säng lite väl sent igår och då blir dagens start fördröjd. Jag har precis bälgat i mig den första av många koppar kaffe och vi ligger i startgroparna för att bege oss ut och göra staden.
Frukost med andra ord, eller brunch kanske det heter vid den här tiden på dygnet. Vad Malin har planerat för aktiviteter vet varken jag eller Malvi, jag tänker ikläda mig rollen som chaufför och låta dagen ha sin gilla gång. Det brukar bli bäst så.
Dagens stora nyhet för mig är annars att Apple släppt igenom Spotify, snart i en AppStore nära dig. Jag är nog sist på bollen när det kommer till den här nyheten. Tur att det finns sådana som TKJ som hjälper mig att hålla koll på IT-världen.
