Sluta bygga så handikappvänligt
Rubriken är skriven av Magnus Andersson, CUF. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Debattartikeln innehåller många lustiga citat och hur jag än försöker förstå hur han tänker och resonerar lyckas jag inte riktigt.
Till exempel måste alla nya bostäder byggas för att passa människor som är rullstolsburna. Särskilt för små lägenheter får detta olyckliga konsekvenser. Stora dörröppningar och stor toalett gör att toaletten kan ta upp en fjärdedel av lägenheten och att knappt någon vägg är stor nog att ställa en soffa mot.
Det är givetvis viktigt att människor med funktionsnedsättning har möjlighet att bo var de vill. Men det finns bättre sätt att lösa det på än att bygga enorma toaletter i varje studentkvart. Ett rimligare krav vore att en fjärdedel av lägenheterna måste vara anpassade för personer med funktionsnedsättning.
För en bostad med liten toalett är bättre än ingen bostad alls.
Nu är jag visserligen jävig i frågan. Trots det kan jag inte låta bli att tycka att det är viktigare att kunna komma in på toaletten med en rullstol än att ha en fin vägg att ställa soffan mot. Något i artikeln får mig att tro att Magnus varken själv sitter i rullstol eller har några bekanta som gör det. Om han nu har vänner med en funktionsnedsättning hoppas jag att de har gått på toaletten innan de kommer på besök.
Tack till cpmamman som fick mig att uppmärksamma artikeln.
Fler har läst och kommenterat. Läs deras repliker här:
Malin har suttit hemma i soffan idag. Precis som hon numera måste göra alla vardagar så fort jag är på jobbet, klipper gräset eller gör något annat i den stilen. Så kan man inte leva i det långa loppet och som ett steg mot ett lite rikare liv hade vi en trevlig biståndshandläggare hemma på besök igår.
Handläggaren skulle bedöma om hemtjänsten hade något att erbjuda oss fram till att vi får fart på det här med en personlig assistent. Försäkringskassan har bemödat sig med att berätta att ansökan har kommit in men att det kommer dröja 4 månader innan vi kan få ett beslut. Att sitta och titta på TV 8 timmar om dagen kanske låter som ett drömscenario för många men det är långt ifrån vad Malin vill göra dag efter dag.
8 timmar är en lång tid annars också. Speciellt om man är kissnödig. Detta kunde hemtjänsten också hjälpa till med för den facila summan av 1712 kr i månaden. Detta var visserligen maxpriset men utan att kolla närmare på blanketterna misstänker jag att vi kommer slå i det taket. Maxbelopp har en tendens att snabbt bli faktiska belopp.
1712 kronor är ganska mycket pengar. Med tanke på att Malin nu går in på en ny sjukskrivningsperiod ska ju denna naturligtvis prövas igen. Tydligen spelar det ingen roll att det är av precis samma anledning som hon är sjukskriven eller att ingenting har ändrats sedan den förra bedömningen. Hur sorgligt det än må vara så är det pengar som vi inte har. Inte så länge som inte försäkringskassan får ut sin stora tumme ur röven och sätter lite fart.
Vi har numera 1.5 inkomster och det räcker liksom inte, snälla skynda på? Jag vill inte att min fru ska behöva sitta kissnödig i flera timmar varje dag bara för att vi inte har fått våra pengar. Tänk på det kära handläggare, ni kan gå ut när ni vill. Ni kan gå och ta en snabbdusch och sedan kila ner till affären. Ni kan rasta er hund och inte behöva nöja er med att binda ut honom på garageuppfarten. Det kan inte min fru.
Jag har äntligen hämtat mig efter det lilla tågäventyret under gårdagen. Jag skrev inget om det igår då Malin beskrev händelseförloppet mycket snällare än vad klarar av så jag hänvisar till henne istället. Länk till Malins post hittar ni längst ner i inlägget. I efterhand kan man kanske skratta åt det hela men ännu är det långt dit för mig.
Den första arbetsdagen den här veckan är avklarad. För min del blev det en lite kortare dag än vanligt då vi väntade besök av biståndshandläggaren på kommunen samt Malins arbetsterapeut på eftermiddagen. Efter Malins träff med den mycket märkliga gubben från kommunen avseende vår handikappanpassning ska det mycket till innan jag missar ett möte, oavsett sort, men den här gången var det idel glada miner och trevliga människor med empati och förståelse för vår situation.
Jag fick dock höra att jag ska få det stora nöjet att träffa den barske mannen igen. Det är ett möte som jag för allt i världen inte kommer missa och jag ser verkligen fram emot att få ta del av hans stora vishet avseende vårt liv och leverne. Förhoppningsvis lyssnar han på mina synpunkter avseende hans arbete också. Gör han inte det så förutsätter jag att hans chef i sin tur gör det.
Läs Malins inlägg om tågbolag och deras syn på verkligheten.
Det börjar närma sig hemfärd för vår långväga gäst och det har varit ett par intressanta dagar. Eriksberg fick sig sitt vanliga besök och jag ljuger inte om jag säger att vi har sett allt som går att se i både Karlshamn, Svängsta och Mörrum. Att beskåda Mörrum går visserligen väldigt snabbt men ändå.
Malin och Malvi hade en all-nighter medan jag, som den gamle man jag är, tackade för mig vid ett-tiden. Klockan 07.00 kom Malin upp och väckte mig men det ska mycket till innan jag går upp frivilligt på en söndag vid den tiden. Jag passade på att snooza vidare helt utan att skämmas ända till klckan började närma sig farligt nära 11.00.
Det börjar bli dags att göra sig redo för den sista dagens aktiviteter där det bland annat kommer ingå en visning av vår bröllopsvideo. Sådant kan man aldrig få för mycket av, alltid är det något som man missat även fast man var där. Vem vill inte se sådana legendariska tillfällen som gazpachodressingen, riset i urringningen och den ökända kondom-över-huvudet-övningen?
Jag känner mig lite som en 18-åring. Eller åtminstone som en 30-åring med en 18-årings dygnsrytm. Vi kom nog alla i säng lite väl sent igår och då blir dagens start fördröjd. Jag har precis bälgat i mig den första av många koppar kaffe och vi ligger i startgroparna för att bege oss ut och göra staden.
Frukost med andra ord, eller brunch kanske det heter vid den här tiden på dygnet. Vad Malin har planerat för aktiviteter vet varken jag eller Malvi, jag tänker ikläda mig rollen som chaufför och låta dagen ha sin gilla gång. Det brukar bli bäst så.
Dagens stora nyhet för mig är annars att Apple släppt igenom Spotify, snart i en AppStore nära dig. Jag är nog sist på bollen när det kommer till den här nyheten. Tur att det finns sådana som TKJ som hjälper mig att hålla koll på IT-världen.
Besöket har anlänt och vi har numera full sysselsättning ett par dagar framöver. Malvi anlände till Karlshamn strax innan midnatt och nu sitter vi tillsammans i vår stora soffa och funderar lite över livets väsentligheter.
Hittills har samtalet kretsat runt Malin och ärligt talat så är det hennes favoritämne. Hon trivs som fisken i vattnet och sitter och visar upp filmer och läser upp gamla blogginlägg till höger och vänster.
Stackars Malvi har inte så mycket att välja på än att lyssna och se glad ut men vad jag kan se ser hon ut att trivas. Tankarna som kretsar i mitt huvud just nu handlar om sänggåendet. Vågar man gå och lägga sig och lämna två pratglada tjejer på nedervåningen? Kommer de att gå och lägga sig överhuvudtaget om jag lämnar de ifred? Snart måste jag testa ty ögonen går i kors och snart somnar jag där jag sitter.
Veckan håller på att ta slut och vi med den. Malin mår lite bättre idag än vad hon gjorde igår men vad har jag för glädje av det när jag sitter på jobbet och ugglar kvällarna i ända. Det finns tillfällen då jag inte tycker om att jag arbetar skift. Det finns visserligen stunder då jag kan tycka att det är rätt skönt också men just nu kan jag inte komma på något.
I telefonen har jag ett par påminnelser inlagda inför morgondagen. Byte av kattsand och avställning av vår andra bil är det som sticker ut mest. Om jag har tur så kommer jag ihåg åtminstone det ena av dem.
Malin har fått höra lite av vad som visade sig underhennes magnetröntgen och tydligen går hon omkring med diskbråck och lite förskjutningar i ryggen. Detta får mig att fundera på hennes smärttröskel då det här är en smärta som jag för en gångs skull kan relatera till. Många tunga lyft under ett par år satte min rygg i ett liknande tillstånd på en gammal och nästan bortglämd arbetsplats. Där stod vi på led och lyfte allt mellan 5 och 8 ton om dagen med armarna, från rullband ner i pallar. Några lyfthjälpmedel användes inte – mest på grund av att det gick för sakta. Det skulle gå fort och snabbt, ont fick man ha när man hamnade nere i enrummaren med lock.
Vad jag vill komma fram till var att ju längre tiden gick desto värre blev också smärtan i ryggslutet. Vissa dagar kunde jag knappt komma upp ur sängen och när jag väl fick konstaterat att det var diskbråck det handlade om var jag redan på väg till nästa arbete. Det onda i ryggen lättade succesivt i takt med att jag fick andra och lite vettigare arbetsuppgifter.
Att Malin gått så pass länge med diskbråck på flera kotor utan att säga ett ord fattar jag inte. Att hon är stark visste jag, att hon inte klagar vet jag också. Men att hon var så mån om att inte göra så mycket väsen av sig var för mig okänt. Jag vet inte om jag ska tycka att hon är modig och en kämpe eller om jag ska bli rädd för allt det andra som bråkar i hennes kropp.
Om ett diskbråck kan passera såpass obemärkt för henne, eller rättare sagt vi runtomkring, vill jag nog inte veta hur allt det andra känns. Detta är nackdelen med att stå som anhörig till någon med kronisk smärta. Man vill så gärna hjälpa till att bära den men hur mycket man än vill kan man inte.
I dessa bistra tider (läs eftermiddagsveckan) då jag knappt hinner ta mig upp ur sängen innan det är dags att ta sig till arbetet lider bloggen och så också ni som läser denna. På förekommen anledningen passar jag därför på att promota Twitter.
Om du för 10:e gången idag tittar in här utan att finna något nytt kanske du börjar misströsta en aning. Vänd då istället blicken mot mitt Twitterkonto då detta uppdateras en aning oftare.
Vet du inte vad Twitter är så står följande att läsa under hjälpsektionen på Twitter.com
Getting to know Twitter
What is it?Twitter is a service for friends, family, and co–workers to communicate and stay connected through the exchange of quick, frequent messages. People write short updates, often called ”tweets” of 140 characters or fewer. These messages are posted to your profile or your blog, sent to your followers, and are searchable on Twitter search.
Det här med att ha klänning på mig var nog inte riktigt min grej. Visst ser jag glad ut på kortet men mitt manliga inre grät en stilla tår. För att kompensera det hela så har jag gått runt i mina skitiga knegartöj hela långa dagen och nu börjar jag känna mig som den manliga avbild av en grekisk gud som jag faktiskt är.
Det hela grusades lite av det faktum att jag fick knalla in glad i hågen till den minst manliga affären i hela Blekinge för att hämta ut någon sorts ljuslykta i glas och sedan fara iväg och lämna denna på sjukhuset där Malin har sin sista dag på smärtkursen där hon har tillbringat en stor del av året.
För att återigen ligga på plus/minus noll på manlighetsskalan antar jag att jag får rotera däcken på bilen innan jag åker iväg till jobbet eller något annat urmanligt. Är det någon som har sett ett lodjur eller något annat som jag kan kötta ihjäl innan jag sticker till jobbet?
Missade du spektaklet med den blå klänningen kan du se det här.
Den var länge sedan jag hade på mig en klänning. Ärligt talat så tror jag aldrig att jag haft det tvivelaktiga nöjet att bära detta mytomspunna klädesplagg. Idag var det dock dags för denna stora milstolpe i mitt liv. Malin skulle nämligen in på magnetröntgen.
Efter att läkaren vi träffade på akuten i fredags sparkade liv i sjukhusadministrationen var det så dags idag klockan 11.00. Vi ankom till sjukhuset i god tid, vi tog en nummerlapp och sedan sat jag där helt plötsligt i bara kalsongerna och ett blått skynke omvirat runt mig medan Malin låg inkörd i en stor maskin som lät mer än vad jag trodde.
45 minuter senare var det färdigt och vi åkte hem för lite välbehövlig vila. Jag hoppas att jag aldrig behöver magnetröntgas för det verkar inte direkt vara en trevlig upplevelse. Malin var lite extra besviken efteråt för istället för musik tvingades hon att lyssna på Sportradion i 45 minuter.
- De snackade bara om någon jävla Bolt? utbrast hon när hon väl kom ut ur maskinen.
Inte någon jävla Bolt Malin, Usain ”Lightning” Bolt för bövelen. ”The fastest man on Earth” Bolt.
