Jag är hemma igen efter ett arbetspass hos vår goda vän i Mjällby. Isolering av tak har stått på dagordningen och alla som har varit sysselsatta med liknande arbetsuppgifter drar säkert på smilbanden. Det kliade, det var varmt och tungt och det var roligt.
Vi startade starkt på lördagen. Malin agerade hund- och kattvakt medan vi andra sprang runt med isolering, skruvade ner reglar och försökte undvika att trampa varandra alltför mycket på tårna. Arbetet fortlöpte bra om man bortser från att en av oss lyckades med konststycket att få en 45 x 45-regel i huvudet. För en gångs skull var det inte jag!
Idag var meningen att arbetet skulle fortlöpa men Malins kropp orkade inte riktigt med. Istället för att följa med mig tvingades hon att stanna hemma framför teven. Innan jag åkte såg jag till att vi fick lite att äta och sedan lämnade jag Malin till sitt öde – precis som alla andra dagar då jag arbetar eller inte kan vara hemma.
I en perfekt värld hade det inte behövt vara såhär. Då hade vi haft en personlig assistent för länge sedan och alla läkarintyg och undersökningar hade varit fixade sedan länge. Försäkringskassan hade inte missat en enda utbetalning och de hade behandlat vår ansökan samma vecka som den kom in och jag hade sluppit oroa mig för både pengar och Malins välbefinnande när jag inte är där och kan hålla koll på hur hon mår.
Fast å andra sidan – i en perfekt värld hade Malin inte behövt vara sjuk. Jag hade trivts som fisken i vattnet på mitt arbete och det hade varit fred på jorden.
Natten blev ganska lång efter vårt lilla äventyr igår som vi efter mycket om och men kom iväg på. Malin fick komma ut ur huset, jag tvingade bort mig själv från en ytterligare en intetsägande och tråkig kväll i soffan och tillsammans gjorde vi något nytt. Nytt för oss två i alla fall.
När vi väl kommit hem igen kom verkligheten ikapp oss igen. Malin insåg att hon inte längre kan göra så enkla saker som att gå iväg på bio bara sådär utan att först proppa sig full med mediciner mot smärtan. Igår var biosalongen relativt tom, hade den varit full och stökig vet jag inte hur det hade gått.
Eftersom vi var tvungna att ta oss ner för en trappa för att komma till våra platser tog det lite längre tid för oss än för resten av biobesökarna. Vi fick pausa lite med jämna mellanrum och när vi väl kommit ner i stolarna skakade Malins ben så mycket att hela stolsraden hoppade.
Jag är van vid det här laget. Frågan är vad bänkgrannen hade sagt om vi inte hade varit ensamma? Hade de tittat konstigt, eller kanske fnissat tyst eller hade de kanske till och med blivit irriterade?
Människor är lustiga och folk är ännu värre. Sticker man ut från mängden det minsta lilla är man per automatik konstig. Det stör jag mig lite på. En annan sak som jag stör mig lite på är frågor som jag inte kan svara på. Natten var full av sådana. Hur svarar man på ord som jag vill inte dö? Jag visste det inte igår och jag vet det garanterat inte idag heller. Tips någon?
Jag och Malin har varit på dejt. Ni vet en sån där som nyförälskade par brukar fara iväg på titt som tätt. Otroligt nog så är detta en av våra första ”riktiga” dejter. Vi uppvaktade varandra på helt andra sätt i början av vårt förhållande så dejtandet blev aldrig riktigt av. Idag var det då dags – vi har varit på bio.
Ni som hänger med har läst om vad som händer och sker på mitt arbete. Nu har det hänt saker igen men då jag är osäker på vad jag får och inte får skriva om saken låter jag det hela vara osagt. Svänger gör det i alla fall och tillfällena då jag undrar jad tusan jag håller på med har varit många. Igår gick det lite för långt och det hela slutade med ett långt uppfriskande samtal i soffan med Malin varvid jag slocknade utmattad i sängen vid 20.30-tiden.
Jag vet vad jag borde göra, frågan är hur jag ska orka ta tag i det. Som det är nu suger mitt så kallade arbete all vällust och lycka ur mig och jag ser ingen som helst ljusning inom den närmaste framtiden. Att hitta ett nytt jobb i tider som dessa är ju som bekant inte helt enkelt så det alternativet känns inte riktigt 100%.
Det är extremt frustrerande att komma hem och känna att man inte orkar med någonting alls. Bara att gå ut med soporna är oftast ett i det närmaste omöjligt projekt. Att efter 8 långa timmar på jobbet sedan komma hem till Malin som vid det här laget är dödstrött på att bara sitta hemma och glo är ännu svårare. Idag möttes jag av en äventyrslysten Malin som nästan satt och studsade i soffan. Hon ville ut ur huset kort sagt.
Efter en lång varm dusch kände jag mig som en människa igen och vi skred till verket. Efter lite undersökande bestämde vi oss för att bevista Karlshamns biograf. Bröllopsfotografen visades, men detta märkte vi inte förrän filmen hade startat. Malin klarade av ungefär halva filmen innan smärtan blev för påträngande så jag tvivlar på att hon fick samma filmupplevelse som jag.
Efter en väldigt lång andra halva av filmen åkte vi hem. Jag satte på en kanna te och öppnade medicinskåpet för att plocka fram Malins nattliga Tramadol- och Stilnoctkur. Det är mycket som jag önskar slippa i mitt liv men inget slår att aldrig bli sjuk i något så svårdiagnostiserat och svårbehandlat som detta.
Jag tror att jag ska sadla om till att bli läkare istället för lagerslav. Eller fd. lagerslav får man väl lov att säga egentligen. Mer om detta finns att läsa i det här inlägget. Detta inlägg är tillägnat en annan yrkeskategori.
Tydligen verkar man kunna komma undan med vad tusan som helst som läkare. Nu i veckan fick vi som av en slump reda på att Malin i 8 års tid (!) har haft ledgångsreumatism. Bara sådär liksom. Någon hade nämligen glömt bort att berätta det. Jag är ingen vidare bildad man men ett par saker slår mig ganska omgående.
Det finns antagligen ingen snabb lösning på just ledgångsreumatism. Däremot borde det ju finnas någon sorts behandling mer än att bara knapra piller mot smärtan som Malin har varit hänvisad till under de här åren som gått. Sjukgymnastik kanske, eller något annat som kanske kunde göra livet bara lite lättare?
Mitt förtroende för läkare har minst sagt naggats i kanten. Att det är väldigt långa vårdköer kan man knappast lasta läkarna men när man väl lyckas få träffa en av dessa mytomspunna existenser är väl det minsta man kan begära att de gör sitt bästa för att utföra det arbete som de faktiskt får betalt för?
Jag är kanske grinig och bitter men innan du dömer kan du ta en promenad i mina skor och känna efter själv. Eller ännu hellre – rulla ett varv runt Mörrum i Malins rullstol. Som en bonus kan du knapra i dig ett gäng 150 mg Tramadoltabletter för att över huvud taget kunna manövrera stolhelvetet.
Till alla er sjuksköterskor, undersköterskor och er andra som vi har haft det stora nöjet att träffa på vill jag bara säga tack. Ni är ofta de första man möter när man tar kontakt med sjukvården. Det är ni som tröstar stressade själar inför blodprov, det är ni som snabbt och smidigt ser till att man hittar till rätt hiss och går av på rätt våning och det är ni som ser till att jag inte tappar tron helt på svensk sjukvård.
Det pratas vaccination till höger och vänster i vår del av världen och nu har Malin varit iväg för att ta den beryktade sprutan. Själv slipper jag den än på ett tag då jag inte kan anses tillhöra riskgruppen. Tur är väl det, ty efter Malins berättelser om själva spruttagningen och den tillhörande intervjun i Sydöstran vill jag nog helst slippa.
Detta tänker jag dock genomlida. Malin fick visserligen feber och diverse andra åkommor efteråt vilket tydligen kan drabba 10% av de vaccinerade. Ganska bra odds i mina ögon, chansen är rätt stor att jag glider igenom obemärkt.
Någonstans i min genpool simmar det runt någonting som får mig att bry mig om andra människor. Jag försöker se det goda i saker och ting och framförallt försöker jag, så långt det är möjligt, att med egna handlingar se till att andra inte drabbas av olycka. Givetvis har denna regel undantag, precis som de flesta andra regler. I vaccinfallet tänker jag dock göra en insats. Inte bara för att slippa bli sjuk utan också för att DU ska slippa bli det.
Följande står att läsa på Vårdguiden.se
Om tillräckligt många vaccinerar sig kan vi stoppa smittspridningen
När många människor blir sjuka samtidigt finns det risk att viktiga funktioner i samhället slås ut, som sjukvård, energiförsörjning, skolor, renhållning och så vidare. Om en stor andel av befolkningen vaccinerar sig kan smittan stoppas, och vi kan undvika en situation som skulle kunna göra vardagen besvärlig för oss alla.
Tänk om våra folkvalda tänkte lite mer som jag. Carl B Hamilton, Gunnel Wallin mfl – tänk om, tänk lite mer rätt?
Det blir mörkare och mörkare i takt med att tiden går. Det är mörkt när man går upp och åker till jobbet och det är mörkt när det är dags att åka hem igen. Då den användbara delen av arbetsdagarna blir allt kortare blir helgerna desto mer värdefullare.
Detta har vi tagit vara på här och gjort vårt bästa för att se till att trädgården och huset i övrigt kommer klara av den stundande vintern. Det enda som inte är gjort är att sätta på vinterdäcken. Detta finns det förhoppningsvis tid till innan den första riktiga snön börjar falla.
Igår var det så dags att ta tag i årets skörd av kastanjer som så lägligt har landat på uppfarten. På något sätt lyckades kastanjerna nästan vinna för det spelade ingen roll hur mycket jag än lastade upp i skottkärran och sprang iväg med så låg det ändå lika mycket kvar på marken när jag kom tillbaka.
Malin var med också och tog itu med de små bärbuskarna vid garagelängan. Hon kämpade länge och väl innan hon tvingades ge upp. Istället tog hon ett krafttag inne i huset istället. Idag när hon visade vad hon gjort blev jag häpen. På något sätt har hon lyckats se till så att vi numera inte har några skrymslen eller gömmor med en massa bråte i kvar.
Alla hus har dem. Ett rum, en byrålåda eller en låda i källaren med saker som man egentligen inte ens vet om att man äger. Huset är organiserat till max och jag ska villigt erkänna att jag knappt hittar mjölken numera. Nu är det ”bara” de där lådorna i garaget kvar. Jag gissar att de faller på mitt bord.
När det var dags att bege sig hemåt idag väntade mig en överraskning. Gänget som jag samåker med hade bestämt sig för att arbeta övertid vilket gjorde mig lite stressad då jag helt plötsligt stod utan möjlighet att ta mig hem till Mörrum och Malin.
En arbetskamrat förbarmade sig över mig och mitt öde och skjutsade mig hem. Där väntade nästa överraskning. Jag hade nämligen sprungit in på Konsum för att införskaffa mig lite snus efter resan hem och när jag klev in genom ytterdörren var det dags att vända igen och gå tillbaka till affären för att köpa bacon.
Malin känner mig vid det här laget och det är kanske ingen hemlighet att jag drabbas av ett visst obehag så fort jag bevistar en mataffär. Detta faktum undvek hon galant genom att hälla upp en rykande varm, god kopp kaffe till mig. Jag slungade ner kaffet och traskade glatt iväg till affären för att handla det sista som behövdes inför matlagningsäventyret.
Hur det hela slutade undrar ni kanske? Om detta skriver Malin och ni hittar hennes inlägg här.
Jag sitter och går igenom lite gamla bilder från tiden då jag och Malin började umgås och det är riktigt roligt faktiskt. Dels för att jag såg ut som en raggare deluxe och dels för att det alltid är roligt att minnas hur roligt vi hade. Vi har fortfarande väldigt roligt tillsammans och vem vill inte färdas på memory lane lite av och till?
Tiden har en viss förmåga att sudda ut saker. I vårt fall är det lite tvärt emot då tiden numera kan klassas som en fiende mer än som en vän. När man sitter och minns gamla tider har man en förmåga att glömma bort allt det negativa och fokusera på det roliga och glada som hände istället.
Jag hoppas att vi om 10 år kan titta tillbaka på det som händer just nu och skratta även om jag tvivlar på det. Man hör ju lite då och då att hoppet är det sista som överger en människa och både jag och Malin har tagit för vana att se positivt på saker och ting. Så också detta.
På jobbfronten har det också hänt lite saker. Minns ni att jag skrev om att min livssituation har påverkat min arbetsinsats för ett par veckor sedan? Nu hände det som jag befarade. Jag får inte längre vara kvar på min nuvarande position utan istället gå tillbaka till produktionen igen. Det finns mycket att skriva om det här men tyvärr är jag låst av ett sekretessavtal som jag skrev på när jag startade min anställning så jag nöjer mig med att konstatera fakta och sedan försöka göra det bästa av situationen.
Det var ett surt äpple att bita i. Men jag antar att det inte finns så mycket mer att göra än att tugga i sig skiten och se så glad ut som man kan under rådande omständigheter. Jag har ju i alla fall mitt jobb kvar.
Ni som har träffat Malin eller har haft det stora nöjet att läsa hennes blogg vet att hon är en väldigt envis person. Jag har vid det här laget lärt mig att leva med det och har funnit ett sätt att anpassa mig efter hennes nycker och bestämda åsikter.
Idag var det så dags igen. Vi försöker använda söndagarna till våra veckohandlingar, dels för att inte så många handlar på söndagar och dels för att söndagen då får ett syfte. Annars blir det lätt så att man på sin höjd tvättar en maskin tvätt och sedan tillbringar resten av dagen gråtandes i fosterställning i väntan på den ångestfyllda måndagen. Det sistnämnda kan visserligen ha att göra med vilken arbetsplats man behagar tillbringa sina dagar på.
Vi åkte som så många gånger förr till Coop Forum. Av anledningar som jag inte vågar avslöja här i bloggen har vi en tid saknat vårt Med Mera-kort och i och med förlusten av kortet kunde vi inte längre handla med handscanner och slippa förbi de jobbiga köerna vid kassan. Nu har vi fått ett nytt kort och det var dags för en nypremiär.
Malin vägrade använda rullstol och stapplade iväg mot ingången. Jag rynkade lite på näsan och insåg det futila att försöka få henne på andra tankar och att sätta sig ner i stolen. Efter ett par meter insåg hon dock sitt misstag. Jag antar att det berodde på stolthet och en gnutta dumhet ty hon ville absolut inte gå tillbaka för att hämta den.
Väl inne i bland hyllorna hittade hon små avsatser att vila sig mot och frysdiskarna var på en perfekt höjd för att hon skulle kunna luta sig lite diskret mot dem med jämna mellanrum. Jag insåg att det började bli dags att lägga i överväxeln om vi skulle klara av det här utan alltför mycket svett och tårar. Jag kikade lite på Malins shoppinglista och angav riktingen.
Vi tog en runda i affären i den ordning som vi ville att våra saker packade i påsarna. Malin började tappa greppet om verkligheten och ju längre tiden gick desto mer påtagligare blev det. Till slut var det nästan jobbigt att se hur hon helt sonika glömde tid och rum och gick ifrån sin rullkorg gång på gång och hur hon för allt i världen inte kunde förmå sig att lokalisera majonäsen där den stod på hyllan mitt framför henne.
Till slut ställde vi våra rullkorgar framme vid kassan innan vi tillsammans gick för att leta efter en pocketbok vi sett några dagar tidigare i en annan affär. Boken Malin ville ha fanns inte, däremot fick vi med oss en bok om svampar. Vi kommer antagligen inte få någon användning för den men det var i alla fall fina fotografier i den.
Jag har gått och blivit sjuk och därmed inkräktar jag från och med idag på Malins territorium. I vanliga fall är det ju jag som är iväg och jobbar medan Malin är hemma och nu när vi båda sitter hemma och snörvlar blir det lite svårt att inte trampa för mycket på varandra.
Jag blir lätt rastlös och att sitta med febervärk och rinnande näsa är ingen toppensituation. Det här är min andra dag som sjuk och det börjar klia så smått i kroppen. Samtidigt ser jag hur saker i vår vardag måste göras. Jag måste klippa gräset innan det blir så långt att det växer in i vardagsrummet och det stora kastanjeträdet utanför infarten har behagat släppa ner ett tusental bruna hästkastanjer som har landat precis överallt.
Jag tror att jag får avvakta lite. Jag blir andfådd och snurrig bara av att gå ut till bilen och att ta en språngmarsch med gräsklipparen känns väldigt avlägset. Istället får jag försöka vara Malin behjälplig med det lilla jag kan göra. Till råga på allt har jag lyckats smitta ner henne också så för att lägga sten på börda är hon nu också förkyld.
Livet är orättvist. Som en liten bonus i vår förkylningsvardag kanske jag bjuder på en liten filmsnutt när jag svänger mina lurviga tillsammans med en kvinna som nästan är dubbelt så gammal som jag är. Är detta något som skulle vara intressant?
