Det blir mörkare och mörkare i takt med att tiden går. Det är mörkt när man går upp och åker till jobbet och det är mörkt när det är dags att åka hem igen. Då den användbara delen av arbetsdagarna blir allt kortare blir helgerna desto mer värdefullare.
Detta har vi tagit vara på här och gjort vårt bästa för att se till att trädgården och huset i övrigt kommer klara av den stundande vintern. Det enda som inte är gjort är att sätta på vinterdäcken. Detta finns det förhoppningsvis tid till innan den första riktiga snön börjar falla.
Igår var det så dags att ta tag i årets skörd av kastanjer som så lägligt har landat på uppfarten. På något sätt lyckades kastanjerna nästan vinna för det spelade ingen roll hur mycket jag än lastade upp i skottkärran och sprang iväg med så låg det ändå lika mycket kvar på marken när jag kom tillbaka.
Malin var med också och tog itu med de små bärbuskarna vid garagelängan. Hon kämpade länge och väl innan hon tvingades ge upp. Istället tog hon ett krafttag inne i huset istället. Idag när hon visade vad hon gjort blev jag häpen. På något sätt har hon lyckats se till så att vi numera inte har några skrymslen eller gömmor med en massa bråte i kvar.
Alla hus har dem. Ett rum, en byrålåda eller en låda i källaren med saker som man egentligen inte ens vet om att man äger. Huset är organiserat till max och jag ska villigt erkänna att jag knappt hittar mjölken numera. Nu är det ”bara” de där lådorna i garaget kvar. Jag gissar att de faller på mitt bord.
När det var dags att bege sig hemåt idag väntade mig en överraskning. Gänget som jag samåker med hade bestämt sig för att arbeta övertid vilket gjorde mig lite stressad då jag helt plötsligt stod utan möjlighet att ta mig hem till Mörrum och Malin.
En arbetskamrat förbarmade sig över mig och mitt öde och skjutsade mig hem. Där väntade nästa överraskning. Jag hade nämligen sprungit in på Konsum för att införskaffa mig lite snus efter resan hem och när jag klev in genom ytterdörren var det dags att vända igen och gå tillbaka till affären för att köpa bacon.
Malin känner mig vid det här laget och det är kanske ingen hemlighet att jag drabbas av ett visst obehag så fort jag bevistar en mataffär. Detta faktum undvek hon galant genom att hälla upp en rykande varm, god kopp kaffe till mig. Jag slungade ner kaffet och traskade glatt iväg till affären för att handla det sista som behövdes inför matlagningsäventyret.
Hur det hela slutade undrar ni kanske? Om detta skriver Malin och ni hittar hennes inlägg här.
Jag sitter och går igenom lite gamla bilder från tiden då jag och Malin började umgås och det är riktigt roligt faktiskt. Dels för att jag såg ut som en raggare deluxe och dels för att det alltid är roligt att minnas hur roligt vi hade. Vi har fortfarande väldigt roligt tillsammans och vem vill inte färdas på memory lane lite av och till?
Tiden har en viss förmåga att sudda ut saker. I vårt fall är det lite tvärt emot då tiden numera kan klassas som en fiende mer än som en vän. När man sitter och minns gamla tider har man en förmåga att glömma bort allt det negativa och fokusera på det roliga och glada som hände istället.
Jag hoppas att vi om 10 år kan titta tillbaka på det som händer just nu och skratta även om jag tvivlar på det. Man hör ju lite då och då att hoppet är det sista som överger en människa och både jag och Malin har tagit för vana att se positivt på saker och ting. Så också detta.
På jobbfronten har det också hänt lite saker. Minns ni att jag skrev om att min livssituation har påverkat min arbetsinsats för ett par veckor sedan? Nu hände det som jag befarade. Jag får inte längre vara kvar på min nuvarande position utan istället gå tillbaka till produktionen igen. Det finns mycket att skriva om det här men tyvärr är jag låst av ett sekretessavtal som jag skrev på när jag startade min anställning så jag nöjer mig med att konstatera fakta och sedan försöka göra det bästa av situationen.
Det var ett surt äpple att bita i. Men jag antar att det inte finns så mycket mer att göra än att tugga i sig skiten och se så glad ut som man kan under rådande omständigheter. Jag har ju i alla fall mitt jobb kvar.
Ni som har träffat Malin eller har haft det stora nöjet att läsa hennes blogg vet att hon är en väldigt envis person. Jag har vid det här laget lärt mig att leva med det och har funnit ett sätt att anpassa mig efter hennes nycker och bestämda åsikter.
Idag var det så dags igen. Vi försöker använda söndagarna till våra veckohandlingar, dels för att inte så många handlar på söndagar och dels för att söndagen då får ett syfte. Annars blir det lätt så att man på sin höjd tvättar en maskin tvätt och sedan tillbringar resten av dagen gråtandes i fosterställning i väntan på den ångestfyllda måndagen. Det sistnämnda kan visserligen ha att göra med vilken arbetsplats man behagar tillbringa sina dagar på.
Vi åkte som så många gånger förr till Coop Forum. Av anledningar som jag inte vågar avslöja här i bloggen har vi en tid saknat vårt Med Mera-kort och i och med förlusten av kortet kunde vi inte längre handla med handscanner och slippa förbi de jobbiga köerna vid kassan. Nu har vi fått ett nytt kort och det var dags för en nypremiär.
Malin vägrade använda rullstol och stapplade iväg mot ingången. Jag rynkade lite på näsan och insåg det futila att försöka få henne på andra tankar och att sätta sig ner i stolen. Efter ett par meter insåg hon dock sitt misstag. Jag antar att det berodde på stolthet och en gnutta dumhet ty hon ville absolut inte gå tillbaka för att hämta den.
Väl inne i bland hyllorna hittade hon små avsatser att vila sig mot och frysdiskarna var på en perfekt höjd för att hon skulle kunna luta sig lite diskret mot dem med jämna mellanrum. Jag insåg att det började bli dags att lägga i överväxeln om vi skulle klara av det här utan alltför mycket svett och tårar. Jag kikade lite på Malins shoppinglista och angav riktingen.
Vi tog en runda i affären i den ordning som vi ville att våra saker packade i påsarna. Malin började tappa greppet om verkligheten och ju längre tiden gick desto mer påtagligare blev det. Till slut var det nästan jobbigt att se hur hon helt sonika glömde tid och rum och gick ifrån sin rullkorg gång på gång och hur hon för allt i världen inte kunde förmå sig att lokalisera majonäsen där den stod på hyllan mitt framför henne.
Till slut ställde vi våra rullkorgar framme vid kassan innan vi tillsammans gick för att leta efter en pocketbok vi sett några dagar tidigare i en annan affär. Boken Malin ville ha fanns inte, däremot fick vi med oss en bok om svampar. Vi kommer antagligen inte få någon användning för den men det var i alla fall fina fotografier i den.
Jag har gått och blivit sjuk och därmed inkräktar jag från och med idag på Malins territorium. I vanliga fall är det ju jag som är iväg och jobbar medan Malin är hemma och nu när vi båda sitter hemma och snörvlar blir det lite svårt att inte trampa för mycket på varandra.
Jag blir lätt rastlös och att sitta med febervärk och rinnande näsa är ingen toppensituation. Det här är min andra dag som sjuk och det börjar klia så smått i kroppen. Samtidigt ser jag hur saker i vår vardag måste göras. Jag måste klippa gräset innan det blir så långt att det växer in i vardagsrummet och det stora kastanjeträdet utanför infarten har behagat släppa ner ett tusental bruna hästkastanjer som har landat precis överallt.
Jag tror att jag får avvakta lite. Jag blir andfådd och snurrig bara av att gå ut till bilen och att ta en språngmarsch med gräsklipparen känns väldigt avlägset. Istället får jag försöka vara Malin behjälplig med det lilla jag kan göra. Till råga på allt har jag lyckats smitta ner henne också så för att lägga sten på börda är hon nu också förkyld.
Livet är orättvist. Som en liten bonus i vår förkylningsvardag kanske jag bjuder på en liten filmsnutt när jag svänger mina lurviga tillsammans med en kvinna som nästan är dubbelt så gammal som jag är. Är detta något som skulle vara intressant?
Malin har haft det stora nöjet att agera nåldyna idag. Tillsammans åkte vi iväg till sjukhuset i Karlskrona där det var dags för en ny undersökning. Vilken det är i ordningen har jag tappat räkningen på och vad den gick ut på vet jag fortfarande inte.
Det var musklerna det handlade om och framförallt hur dessa lät. Min spontana fråga när jag hörde detta var hur tusan man lyssnar på det? Har muskler dialekt? Låter de ljust eller mörkt? Det visade sig att de mest sprakade och knastrade.
Med hjälp av en sorts platta, en nål och en dator satte doktorn igång. Det hamrades med hammare och stacks med nålar på diverse olika ställen på Malins kropp och efter lite plippande på en dator strömmade märkliga ljud ut ur datorns högtalare. Doktorn satt med rynkad panna medan jag och Malin inte fattade någonting.
Nålen flyttades från den ena sidan av kroppen till den andra och högtalaren sprakade till igen. Visst lät det annorlunda. Fråga mig inte varför, det lär jag nog aldrig få svar på. Efter lite muskelövningar var doktorn nöjd och flyttade nålen lite högre upp.
Helt plötsligt tittade jag upp och fann att nålen från att ha varit instucken i Malins arm nu satt under hennes haka. Långt instucken var det också och jag hoppades i mitt stilla sinne att jag aldrig behöver gå igenom denna undersökning. Inte någon annan heller för den delen ty det som vi har varit med om på vår resa mot en någorlunda vettig vardag önskar jag inte någon.
Visserligen finns det många märkliga typer här i världen. En av alla dessa typer hittar ni här. Han eller hon skulle kanske vara med en dag eller två på sjukhuset med oss?
Det börjar närma sig fredag. Nuförtiden avlöser det ena läkarbesöket eller mötet det andra och jag har mycket svårt att hålla reda på alla tider och sammankomster som ska passas. På fredag är det dags igen och nu skulle man kunna säga att det är en favorit i repris som upprepar sig.
Den barske mannen från kommunen väntas hit. Denne man har tydligen något att göra med handikappanpassningen här i kommunen och efter vad jag har fått berättat för mig verkar han inte riktigt vara rätt man på rätt jobb. Så här lät det senast han var här (saxat från Malins blogg):
En man ifrån kommunen kom hem till mig för att diskutera handikapps anpassning av vårt hem. Om jag säger att han var respektlös så är det inte målande nog för hans uppförande. Han fick mig till att känna mig som ett objekt som han bara ville skyffla undan och glömma bort. Han menade på att jag skulle flytta ifrån mitt och min mans drömhus för att det är ett 1½ plans hus och det måste jag väl förstå själv att jag kan inte bo kvar där för att jag trivs där och sedan förvänta mig att kommunen ska betala min renovering. Jag hade ju inte så lång tid kvar och den tiden ville jag väl inte spendera med att springa i trappor.
Denne man ska det bli ett sant nöje att träffa. Jag väljer dock att ge honom samma chans och möjlighet som jag ger alla andra och han ska få chansen att göra sitt jobb på ett sätt som gör både mig, Malin och kommunen nöjda. Det ska också bli intressant att träffa mannen som är anledningen till alla husvisningar vi har tvingats runt på den senaste tiden. Hur roligt är det egentligen att titta på hus som man inte vill köpa? Rätt svar är att det inte alls är roligt.
Jag ser nästan fram emot detta. Om inte annat så för att få höra från denne mans läppar när han berättar för mig, i mitt hem, att jag måste förstå att här kan jag inte bo. En sak är säker – det är tur att man inte bedömer ett samhälle efter dess förmåga att ta hand om de sjuka och gamla. När slutade man få ta del av den hjälp som man faktiskt enligt lag är berättigad och varför i hela fridens rike måste man kämpa så för den?
Det är ingen överdrift att säga att man för att orka vara sjuk behöver vara frisk.
Helgen som nyss tagit slut ägnades åt att göra något som vi egentligen borde ha gjort för länge sedan. Trappor är numera snarare ett hinder än ett transportsätt mellan två våningar.
Att ha tvättstugan i källaren, boytan på mittenplanet och sovrummet på övervåningen är allt annat än optimalt när Malin knappt kan ta sig från det ena rummet till det andra utan att behöva ta stöd mot väggar och golv.
Nu sover vi och bor på samma våning. Efter två nätter verkar det fungera ganska bra, känslan påminner lite om första natten i ett nytt hem. På sätt och vis är det precis så. Malin sover dock inte lika bra som jag då jag tydligen snarkar värre än någonsin. Själv tror jag att det är en förkylning på väg medan Malin är övertygad om att min näsa har blivit intagen av demoner.
Vem vet, det är kanske en förkyld demon. Det pillar och kliar värre än någonsin. Det kan ju i och för sig vara av allergisk typ. Gråbosäsongen är väl igång nu om jag inte är helt felinformerad?
En ny vecka står för dörren och jag sitter här med en kopp kaffe och funderar lite över veckan som har passerat. Malin har varit iväg på ytterligare undersökningar och veckan som kommer innehåller nya möten med arbetsterapeuter och andra människor som på det ena eller andra sättet har ett finger med i spelet om hur vi ska leva vårt liv.
Helgerna börjar kännas lite väl korta. Jag lever i tron att dessa få dagar mellan fredag eftermiddag och måndag morgon är till för att ladda batterierna så att man ska orka med en ny vecka. Numera känns det mer och mer som en transportsträcka från den ena dagen till den andra utan att man hinner med något alls egentligen.
Tydligen så har mitt arbete påverkats. I fredags fick jag att höra bland annat att många personer reagerat på att alla papper på mitt skrivbord ligger i en stor jävla hög och att det var mycket bättre ordning på alla papper och grejer när min föregångare arbetade på lagret. Där ser man.
Vidare fick jag också höra vad jag uppfattar som något av ett hot. Jag har ju bara lite drygt två månader kvar av min provanställning och att det här är vår sista chans. Tack så mycket käre chef, det här är precis vad jag behöver just nu. Så skoj det ska bli att komma tillbaka till jobbet på måndag morgon. Jag ser verkligen fram emot det.
Mer läsning om Chefer och deras verklighetsförankring.
Jag försökte hacka upp en lök häromdagen med en keramisk kniv. Det skulle jag inte ha gjort. Istället för löken hackade jag mig i fingret och hyvlade helt sonika av en bit av huden och fortsatte karva rätt ner i nagelbandet.
Då mina erfarenheter av läkare inte är de bästa gjorde jag som vanligt. Ner med fingret under vattenkranen, ropa på Malin så att hon kunde hämta plåster och sedan trycka tillbaka allt som hängde och fladdrade. När detta var klart satte jag mig i soffan och försökte hålla mig från att svimma en stund innan jag fortsatte med maten.
Väl på arbetet kunde jag leka hobbydoktor. Med hjälp av en icke darrhänt kollega och en steril skalpell är mitt finger som nytt igen – bara lite lättare. Runt mitt sargade lilla finger har jag en stor ful blå skumgummiaktig grej som gör att jag trycker ner 3 tangenter samtidigt så fort jag försöker skriva något.
Att beklaga sig för någon med kronisk smärta är knappast värt besväret. När jag visade upp mitt finger skrattade Malin högt och skrek fjolla! Tack för den televerket. Ta en alvedon och sluta pip.
