Dag ett avklarad och foten höll ihop hela långa dagen. Det gick lite på halvfart och mot slutet började skon kännas lite väl liten. Hur som helst så är det skönt att vara tillbaka i arbete igen. Tack vare lite smärtstillande ska nog det här gå hur bra som helst. Det är snart dags för mig att bege mig iväg för ytterligare en dag i fabriken och snart är vi ännu en dag närmare helgen.
Malin har fortfarande inte bloggat om vår nya inneboende så ni får hålla er till tåls lite till. Jag misstänker att det ramlar in ett inlägg när som helst nu och då med bilder också. H*n verkar trivas som fisken i vattnet och har än så länge inte ställt till något allvarligt bus. Mandus har fullt upp med att hålla ställningarna och gör sitt bästa för att se till att h*n håller sig i skinnet.
Arbetet igår bjöd på en oväntad överraskning. En kollega kom fram till mig och berättade att han läste min blogg. Jag blev lite tagen på sängen och visste inte riktigt vad jag skulle svara så det blev ett jakande hummande från min sida. Vi språkade lite och han berättade att han blev tagen av hela historien. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga och det hela slutade med att han gick iväg till sitt och jag stod kvar med mitt. En lite lustig händelse som jag kanske borde vara lite mer förberedd på nästa gång det händer så jag slipper stå där som ett gapande fån.
Som ni ser så har bloggen numera DISQUS-kommentarer. Ni som hängde på min gamla blogg kommer känna igen er, ni som är nya kommer vänja er snabbt. Några av fördelarna är att ni kan kommentera med era Twitterkonton och till och med svara med videokommentarer. Alla gamla kommentarer kommer snart finnas tillgängliga igen.
Det blir ett snabbt inlägg idag medan jag väntar på att Malin ska komma tillbaka från sin lilla runda. Jag har häcken full trots att jag bara sitter ner i soffan och anledningen till det är att vi har stuvat om lite bland hushållets medlemmar. Det kissande lånekatten vi hade hemma i något år har åkt hem och en av de våra har blivit överkörd av en bil och en kanin har passerat bäst före datum och ligger nergrävd i trädgården. Gissa vad som har fått komma in hos oss?
Bilder på åbäket kommer inom kort och då på Malins blogg. Jag har nämligen lovat henne att hon skulle få vara först med nyheten, men då hon inte ha haft ork att blogga de senaste dagarna tar jag saken i egna händer men utan att avslöja för mycket.
På schemat idag står äntligen arbete. Den senaste veckan har tillbringats med vänsterfoten i högläge efter mitt olyckliga möte med lastpallen. Svullnaden har lagt sig såpass mycket att jag får ner foten i en sko igen och de lustiga små pelottgrejerna är införskaffade och ligger fastlimmade i både skor och tofflor. Jag har laddat upp med smärtstillande från hushållets samlade apotek och kryckan ligger i bakluckan om det skulle gå åt fanders.
Jag misstänker att det kommer gå lite ryckigt och haltande de första dagarna men jag är åtminstone tillbaka i arbete igen. En olycka händer så lätt och om man inte passar sig så får man ont. Jag fick ont i foten, men det kommer gå över. Malin har ont hela tiden och jag blir återigen imponerad över att hon ens bryr sig om att lida med mig när det är så mycket värre för henne. Hela tiden, varje dag.
Idag började Malin sin arbetsprövning. Tanken är att hon ska tillbaka till jobbet ett par timmar i veckan för att se hur hon kan jobba, om hon kan jobba och med vad i framtiden. Det är första gången på flera månader som hon har varit på jobbet och hade hon inte varit så ihärdig och tjatat sig blå med läkare och handläggare hade hon säkert inte kommit dit över huvudtaget. I flera dagar har hon bubblat glatt om arbete hit och arbete dit och idag var det då äntligen dags.
Två timmar stod på schemat och vid 10-tiden drog det hela igång. Ett par timmar senare kom hon in genom dörren och var glad som ett litet troll. Munnen gick i ett och jag har inte sett henne så lycklig på väldigt länge. Hon fick i sig lite mat och satte sig för att värva ner, både jag och assistenten såg varthän det barkade och inom ett par minuter låg hon och halvblundade i soffhörnet helt omringad av husdjur.
Nu har hon tackat för sig totalt och ligger helt utslagen bredvid mig i soffan. Glasögonen är avplockade och hon snarkar till och med. Mandus undrar lite vad det är som låter, för snark från Malin hör till ovanligheterna. Jag ska låta henne vila i 10 minuter till innan jag väcker henne för att bädda ner henne i sängen istället. Något säger mig att man får ut mer av att ligga där och sova än i soffan.
Spring in till henne och passa på att hälsa henne tillbaka till arbetslivet. Även om det inte är så mycket som hon skulle vilja så är det ändå så att alla resor måste börja med ett litet steg.
Foten är fortfarande bruten och jag är inne på femte dygnet som hobbyinvalid. Att det börjar bli tråkigt är en underdrift, jag håller nästan på att avlida av tristess. Foten i högläge och ta det lugnt säger alla som jag kommer i kontakt med men hur roligt är det på en skala. Jag försöker trippa runt här hemma utan att ta ut mig allt för mycket men efter fyra steg så ångrar jag mig direkt. Lyckligtvis är smärtan inget som jag behöver oroa mig för med tanke på medicinförrådet Malin ligger inne med. Valet är svårt – hög som ett hus eller ont i foten. Jag försöker hitta något mittemellan.
Jag har tillverkat ett par inlägg enligt doktorns order och dammat av ett par skor som numera är mina inneskor. Det känns vingligt och ovant att traska runt med en halv musmatta i dojjan men det är väl bara att gilla läget och fortsätta. I min vilda fantasi skulle jag vara tillbaka på jobbet idag men så blev det inte.
Om jag hade lyckats ta mig körande till själva arbetsplatsen tvivlar jag på att jag skulle hinna fram till stämpelklockan innan första rasten. Väl där skulle jag göra mer skada än nytta, speciellt i foten, så jag får nog finna mig i att vara hemma ett par dagar till. Det som inte dödar härdar heter det ju och tänk vilken hård fot jag kommer ha när detta väl är över.
Till råga på allt är jag lämnad åt mitt öde här hemma. Jag planerar mina turer mellan toaletten och kaffekokaren och kämpar med att hålla mig vaken. Nackdelen med många av Malins tabletter är att när man väl bestämmer sig för att inte ta någon hamnar man i ett bakfullt tillstånd som inte är av denna värld. Måste jag välja mellan att inte ha ont eller leka zombie på heltid tror jag nog att jag låter medicinskåpet vara stängt.
Bristande uppmärksamhet och i synnerhet tankspriddhet kan på katastrofala följder. Jag har en hjärna som ofta får för sig att bege sig ut på egna äventyr och helt enkelt lämna kroppen med vad den nu råkar sysselsätta sig med. I fredags fick min kropp lida för vad hjärnan inte hade tid, ork eller lust att göra just då. Något som borde vara hur lätt som helst, speciellt med tanke på hur ofta jag har gjort momentet, gick snett och det hela slutade med ett besök på akuten.
Jag stod i godan ro och väntade på att klockan skulle slå 19.30 så att arbetsveckan officiellt skulle få ett slut när det hände. Det var dags att byta pall på min arbetsstation och jag letade upp en handtruck och körde iväg den fulla pallen. Därefter gick jag och hämtade en ny tompall och klev iväg med den mot min arbetsstation. Väl där skulle jag helt enkelt lägga pallen på ett lyftbord och börja jobba igen.
Nu hände något som jag inte riktigt kan redogöra för. Jag hivade upp pallen och märkte för sent att det inte kändes som vanligt, pallen ville inte riktigt göra som alla andra pallar som jag kastat upp på lyftbordet och istället för att lägga sig platt och fint gled det av bordet. Oturligt nog befann sig bordet ungefär 1 meter upp i luften och då jag hade oturen att stå precis bredvid landade pallen naturligtvis på min fot. För att göra det riktigt roligt så missade pallen stålhättan och landade vid snörningen på skon.
Det tjongade till i hela underkroppen och jag kom ganska snabbt tillbaka till verkligheten när jag insåg vad som precis hänt. Jag tog ett par steg för att bedöma skadan och fann att det klonkade rätt friskt från den träffade foten. Det var inte så mycket att göra än att sätta nig ner, lirka av mig skon och strumpan för att kolla läget. En röd fot mötte min syn och jag började bli arg på riktigt. Jag gav hela projektet en timme till innan jag tackade för mig i förtid och lirkade hem. Att köra hem var allt annat än njutningsfullt och jag har aldrig önskat att jag hade en automatväxlad bil som jag gjorde då.
Fredagskvällen gick och lördagen kom. Foten blev större och större och Malin lyckades tillslut övertyga mig att jag visst behövde åka in till akuten. Väl där blev jag förvisad till en rullstol och en härlig f.d. militärläkare skickade upp mig till röntgen och efter lite pillande och ryckande skickade hon hem mig med ett par härliga utskrifter på min sargade fot och stränga order om att införskaffa mig ett par hålfotsinlägg för att allt skulle hamna i rätt läge. Med ett helt ben mindre i kroppen och hög som ett hus på Malins smärtstillande tillbringades helgen med benet i högläge.
Nu väntar jag bara på att foten ska bli så pass liten i omfång så att den passar i skon igen och att jag ska kunna stödja så mycket på den att jag kan börja jobba igen. Gipset slapp jag som tur var. Det man inte har i huvudet får man ha i benen och om man inte har det där heller så slutar det med att man får väldigt ont.
Hej internet, det var länge sedan. Vi har varit avskärmade från allt vad internet heter de senaste dagarna på grund av strul med antingen mobilerna eller ADSL-modemet. Nu snurrar allting igen och vi håller tummarna för att det kommer hålla i sig. När man inte kan surfa runt på nätet eller sysselsätta sig åt andra onlineaktiviteter får man ägna sig åt andra saker. Jag har knappt haft datorn igång men idag startade jag upp den för att lindra den värsta abstinensen. När de värsta varningsmeddelandena hade klingat av började bläddra runt lite på de olika hårddiskarna i vårt nätverk. Lite längre ner i inlägget kan du se vad jag fann.
Jag gör mig inte speciellt bra på bild, att påstå det skulle vara att ljuga er rätt upp i ansiktet. Jag skulle få sparken fortare än vad jag kan stava till orangutang om jag skulle få för mig att söka ett arbete som fotomodell. Jag hoppas att det inte beror på att jag är uppseendeväckande ful utan snarare på att jag har lite otur med när människor som envisas med att ta kort på mig trycker på knappen. Antingen blundar jag eller så tittar jag åt ett helt annat håll och om fotografen i fråga tar för lång tid på sig tröttnar jag helt enkelt på att stå där och vänta och traskar helt sonika ut ur bild.
Jag nöjer mig med bilder för den här gången men något säger mig att det kommer bli många fler under de nästkommande dagarna. Jag har nämligen gjort något dumt, eller rättare sagt klantigt. Något som jag har gjort hundratals gånger gick fel och vad som hände sedan önskar jag att jag helst hade sluppit. Vad jag har gjort och vad det resulterade i kommer i ett inlägg under morgondagen. Jag vågar nästan utlova ett och annat skratt och kanske till och med lite medlidande. Till dess, på återseende.
Ludwig och Malin har länge pratat om en sak som vi båda velat göra. Vi har varit på väg att göra det många gånger utan att löpa hela linan ut. När vi senast var i Stockholm var vi på vippen att leta upp en drop-in-studio och göra slag i saken. Nu har vi äntligen gjort det – vi har tatuerat oss.
För att gå vidare mot nästa steg i vårt förhållande och vändningen som kom i samband med att vi fick vår assistans beviljad passade vi på att i eftermiddags sätta nålen mot huden. Direkt efter jobbet åkte jag hem och åt en bit mat tillsammans med Malin och Alexandra, sedan bar det av mot studion. Under flera veckor har vi peppat den mycket nålrädda Malin att våga och när det väl kom till kritan gjorde hon ingen besviken.
Modigt bestämde hon att hon minsann skulle tatueras först och jag fick vackert vänta i soffan alldeles intill. Ett ihärdigt brummande från apparaten höll i sig sisådär i en timme innan en mycket stolt och glad Malin tittade fram bakom skynket. Sedan var det min tur.
Såhär i efterhand kan jag kanske tycka att jag borde varit lite mer utvilad innan jag satte mig i stolen. Ett par slurkar Coca Cola såg till att hålla blodsockret i schack medan den muntre tatueraren gjorde sitt jobb föredömligt. Vi skrattade och skämtade om allt mellan himmel och jord och drygt 45 minuter senare var jag färdig. Malin menar på att jag både höll på att svimma och börja gråta (!) men det är inget som jag vill kännas vid. En påminnelse om att jag inte tycker om att se mitt eget blod fick jag dock när jag tittade ner men detta löstes genom att helt enkelt inte titta ner på slagfältet nere på armen utan istället beundra Malins konststycke på hennes underarm.
Livet Bredvid fyller 100 inlägg och detta firar vi på en röd dag till råga på allt. Helgdagen som jag helt hade missat har både hunnit med att komma och gå och jag passade på att sova ut tillsammans med Malin innan jag körde in henne till Karlshamn för att hon skulle kunna spendera lite kvalitetstid med sin farmor. Jag kan bara ana vad som sades och gjordes men hon verkade ha haft roligt och det är huvudsaken. Sedan Försäkringskassan kom med det glada beskedet har Malin väldigt ofta varit väldigt glad och jag gillar det.
I morgon är det åter dags att fara till jobbet för min del och efter avslutat pass hinner jag bara hem och hämta upp Malin innan vi åker iväg mot nästa äventyr. Jag kan inte riktigt avslöja vad vi ska göra men jag kan lova att det kommer märkas efteråt, om allt går vägen. Malin är bra mycket mer nervös än vad jag är, så mycket kan jag berätta.
Jag kände mig lite huslig och fick för mig att beta av lite av tvätthögen nere i tvättstugan. Ett par vändor upp och ner i den vindlande trappan senare hade jag hunnit med ett par maskiner åtminstone. Sedan blev tvättmaskinen ledsen och började bränna säkringar om jag ställde reglaget varmare än 40 grader. Det tycks inte vara så vettigt att belasta en och samma säkring med hela källarvåningens förbrukare, det börjar bli dags att göra en elrevision där nere.
Mellan tvättarna ville jag sysselsätta mig med något vettigt och att baka lite bröd kändes som ett bra tidsfördriv. Mitt gamla hederliga recept har försvunnit från anslagstavlan så jag tvingades att googla fram ett nytt brödrecept. Detta visade sig vara ett helt superbt recept även om jag råkade missbedöma hur mycket mjöl jag hade tillgång till. Mjölet tog slut lagom till knådningen och hur bröden såg ut efter det kan ni kanske gissa er till. Jag lyckades till och med att glömma bort att jag hade bröd i ugnen som stod och brassade på 200 grader ända till jag fick infallet att twittra om det. Twitter räddade vårt bröd skulle man kunna säga.
Så lyder mitt 100:ade inlägg på Livet Bredvid. Jag hoppas att ni hänger med i minst lika många inlägg till?
Sömnen återvände, om det hade något att göra med mitt intag av Valerina Forte kvällen innan vet jag inte. Vad jag däremot vet är att jag vaknade glad som en apa i en polkagrisfabrik med en mullrande mage. Smaken i munnen antydde att jag under natten inmundigat ett stort antal liter spillolja och rostiga bildelar. Toalettbesöken avlöste varandra hela dagen till kollegornas stora nöje, av detta drar jag slutsatsen att hokus-pokus-piller inte är något för mig.
Strax innan hemgång på fabriksgolvet uppdagades en intressant sak. Ingen av de som befann sig i min omedelbara närhet hade insett att imorgon är en röd dag. Ingen utom en. När denne man avslöjade den glada nyheten spelades obehagliga bilder upp av vad som skulle kunnat hända inför mina ögon. Jag såg mig själv stå ensam och övergiven 05.30 mitt ute i de Vilshultska skogarna, bankandes i ren förtvivlan på en stängd och låst fabriksdörr.
Nästa projekt blir att snabbt som ögat leta upp en kalenderapplikation till min iPhone som visar röda dagar som röda. Det får gärna visa veckonummer också men det är inget krav. Någon som har ett tips?
Väl hemma möttes jag av en märklig syn. Någonstans i mitt minne tyckte jag mig ana att Malin berättat att det skulle komma fint folk på besök. Detta hade jag naturligtvis glömt och jag blev mäkta förvånad när jag sladdade in på infarten och såg en för mig okänd bil stå parkerad intill huset. Fundersam tog jag min matlåda och klev ur bilen. En snabb titt på det mystiska fordonet avslöjade inte vem besökaren var, detta fick jag reda på när jag gjorde entré i vardagsrummet.
I vår stora soffa satt många människor. Ett tag trodde jag att det var en intervention men ganska snabbt visade det sig att det var Malin, Alexandra och två för mig helt okända människor. Den ena var journalist och den andra fotograf. Vilken tidning de kom från tänker jag inte avslöja ännu, ni får ge er till tåls tills den finns ute för allmän beskådan. Den stackars fotografen fick ta åtskilliga kort på min fula lekamen innan hon var nöjd, ytterligare en människa som insett svårigheten i att fånga min yviga personlighet på film. Eller minneskort rättare sagt.
Igår lyckades jag med konststycket att inte somna förrän 03.30 vilket inte är att rekommendera om väckarklockan ringer 04.30. Arbetsdagen har passerat i dvalans tecken och det känns som om jag gått runt med huvudet inlindat i fetvadd stora delar av dagen. Naturligtvis var det ett omöjligt uppdrag att hålla sig vaken när jag väl kom hem från jobbet vid 15-tiden och det dröjde inte länge innan jag låg i framstupa sidoläge och dreglade på soffkuddarna. Inte ens Top Gear’s säsongsavlutning kunde hålla mig vaken.
Detta hindrar mig inte från att trotsa naturlagarna och gå och lägga mig innan 21.00 idag. Malin tipsade mig om att vi har något hälsokost-hokus pokus i medicinskåpet som man tydligen ska bli sömnig av, somnar jag inte av mig själv får jag slunga ner ett par naturpiller och vänta på den utlovade effekten. Om inte annat så få för att åtminstone försöka vara trevlig mot mina kollegor imorgon när jag kliver in på fabriken lagom till svinottan.
Malin har haft fullt upp hemma idag. Ett besök hos ortopeden har hunnits med, tydligen vill de operera hennes handled för att rädda vad som räddas kan. Utgången av operationen är oviss men chansen att lyckas verkar vara större än risken att misslyckas och jag håller tummarna för att det hela ska gå vägen. När, hur eller var det hela ska gå till är fortfarande höljt i dunkel, besked ramlar ner i brevlådan inom kort.
Livet går vidare, för min del stundar sängen nu.
