Ni som läser den här bloggen lite då och då har kunnat skratta åt mina äventyr med lastpallar och brutna fötter. Ni har kunnat släppa iväg en stilla tår över min och Malins situation och ni har kunnat förundras över mina fantastiska fotografiska kunskaper (eller något i den stilen, host!). De senaste dagarna har dock mina tjänster behövts på annan ort. Jag har nämligen fått gästblogga inne hos Malin då hennes hand inte tillåter några större ansträngningar riktigt ännu. Den är nämligen nyopererad.
Ett försök att rädda det som räddas kan har utförts av kirurgerna inne på Blekingesjukhuset i Karlshamn. Huruvida ingreppet blev lyckat eller inte vet vi inte riktigt ännu men om ytterligare en vecka blir handen fri från stygn och bandage. Jag håller tummarna men som vanligt finns det inga garantier. Läs mer om hennes operation och vedermödor inne på Ge Mig Livet Tillbaka.
Annars då? Det är en fråga som man brukar haspla ur sig i förbifarten och jag brukar svara lite olika beroende på vem som frågar. De flesta vill egentligen inte veta och då är det bara att mumla något jakande innan man skiljs åt och människan man pratar med kan återgå till sitt och sina egna bekymmer. Ni som kommer hit gör det förmodligen för att ni vill läsa om hur vi har det och vad vi hittar på, alltså en helt annan anledning och då blir svaret också ganska annorlunda. Här berättar jag utan att ni behöver fråga. Själv brukar jag inte fråga om jag nu inte verkligen vill veta. Jag vill ju tro att det uppskattas men antagligen uppfattas jag nog som en ointresserad kuf.
Har ni märkt att det börjar nalkas mot vår? Solen lyser oroväckande länge och det känns inte lika självklart att gömma sig bakom en datorskärm. Tittar man ut så möts man av en massa mystiska färgglada saker som sticker upp ur marken både till höger och vänster. Våra blommor tycks dock ha missförstått det här med rabatter, istället växer de precis var de behagar oavsett om det är mitt på gräsmattan eller ur en hög med grus.
Malin har ivrigt suttit uppe och räknat sekunder och vad det är hon har väntat på har ni säkert redan sett på hennes blogg. Idag fyller nämligen allas vår fröken Sörmlind 24 år gammal. Hon börjar knappa in på mig men då jag faktiskt fyller jämt nästa gång det vankas födelsedag ligger hon lite i lä fortfarande.
Nu sitter hon inne i kontoret och sjunger att ”idag är det ingen vanlig dag, idag är det Malins födelsedag” och det är väl bara att hålla med. Den ursprungliga planen höll inte, eller rättare sagt var det min fot som inte höll. Om allt hade gått enligt planerna skulle vi egentligen befunnit oss i Stockholm med ett inplanerat besök i en lämplig fotobutik men så blev inte fallet. Istället får vi försöka stappla oss ut i Blekinge med angränsande län för att försöka skramla fram en födelsedagspresent till flickebarnet. Tips mottages tacksamt i kommentarsform.
Vad ger man egentligen en nybliven 24-åring med ett stort intresse för foto och elektronik i största allmänhet?
Det är fredag idag och det obligatoriska samtalsämnet vid den här tiden på året dök återigen upp på jobbet. Är det inte dags att växla över till sommartid snart? Visst är det så, nu under helgen lånar vi ut en timme till vintern och det dröjer många och långa månader innan vi får den tillbaka. Malin tyckte att detta var hejdlöst roligt när hon insåg att detta innebär att jag på söndag kväll faktiskt ställer in väckarklockan på 03.30. Tack för den, sommartiden.
Eftersom jag arbetar eftermiddagsvecka denna vecka var fredagen en aning kortare än resten av dagarna. Klockan 19.30 stämplade jag ut och sedan bar det raka vägen hem till Mörrum via ett litet stopp i Vilshult för att hämta ut de nya däcken till röda faran (läs kombin). Med dessa däck i bakluckan for jag hemåt för att låta Mandus kissa av sig innan vi tillsammans begav oss iväg mot Karlshamn för en middag tillsammans med svågern och dennes bättre hälft och resten av svärfamiljen.
Ett par ruggigt goda crepes stod på menyn tillsammans med många och långa diskussioner om saker som renderar ganska många vuxenpoäng. För 10 år sedan kretsade mina diskussioner mest runt vilka nya ölsorter som kommit in på systembolaget och vilken mus som är bäst för att spela Counter-strike. Nu handlade stora delar av samtalet till bunden eller rörlig ränta på huslån.
Det är inte utan att man börjar känna sig lite till åren kommen.
Bloggen har gått från något som började som ett nästan dagligt projekt till vad som mer och mer liknar en månadskrönika. Någon egentlig anledning till det finns inte, jag har bara inte velat tråka ut er med inlägg som ”idag drömde jag om det här” eller ”för fem minuter sedan släppte jag väder”. Ingen blir gladare av att läsa det och jag blir absolut inte gladare av att skriva det.
Sedan sist vi hördes har livet tickat på i sin gilla gång. Dagar kommer, dagar går medan jag och Malin består. Våren börjar göra sig hörd och i våra små rabatter tittar alla möjliga och omöjliga sorters blommor upp. Vad de heter vet jag inte, vem som har planterat dessa kan jag bara gissa men man blir glad av att titta på dem och det räcker för mig.
Om jag får tummen ur hålet och lyckas rensa upp bland allt gammalt visset gräs och annat mög som ligger där får ni kanske se en bild eller två. Jag tror att Malin har tjyvstartat lite och kravlat runt i de gulbruna gräset med kameran i högsta hugg. Själv väntar jag tills det blir torrt innan jag placerar min lekamen i en jordig rabatt.
Veckorna går allt snabbare och det gäller att hålla i sig för kung och fosterland och göra allt som står i ens makt för att inte falla av karusellen. Det blir ljusare och ljusare ute och vi tar varje tillfälle att vara ute i solen och den relativa värmen, tänk bara på hur det var för en månad sedan. Vi vadade i snö upp till knäna och näsorna rann unisont på var man ute i stugorna.
Vi har passat på att gästa goda vänner och då togs tillfället i akt att testa på deras Nintendo Wii. Jag har hört talas mycket om konsollen men aldrig testat den i verkligheten. Det var nog lika bra för jag hade inte en suck mot veteranerna vi spelade mot. Bowlingkloten for all världens väg, likaså basketbollarna. När de började prata om vippbrädor och nunchucks vågade vi inte stanna kvar utan for hem för att slicka såren.
I takt med att solen skiner allt längre finns det mer och mer ljus för oss att fånga med kameran. Skönheten i att fotografera ligger, enligt mig, i att ingen kan se i efterhand om den som håller i kameran kanske inte är lika stadig på handen som någon annan eller om han eller hon inte har samma styrka i sina ben eller armar. Bakom linsen är vi alla lika och vi har nästan samma förutsättningar och kan visa alla andra just sitt eget sätt att se på sin omvärld.
Att vi båda två är barnsligt fortjusta i att ta kort är bara en bonus. Att ha en gemensam hobby är ren vardagslyx.
I takt med att Malin sakta men säkert låter mig testa hennes systemkamera får jag också mer och mer tid för att lära mig lite mer än att bara sikta och trycka av. Så här kan det bli med lite pillande i diverse bildredigeringsprogram. Jag lär mig mer och mer för varje bild och jag är en känslig själ, därför hoppas jag att du håller inne med dina värsta asgarv innan du påpekar hur kass jag är på att komponera fotografier.
Tyckte du att det här var roligt kan du kolla in min Flickrprofil där jag publicerar det mesta som jag fotograferar. Än så länge finns det inte så mycket att titta på men det fylls på sakta men säkert hela tiden.
Alla har väl sett reklamen med den snuviga gubben som sitter vid sitt köksbord med en handduk över huvudet och en kastrull med ångande kokhett vatten under näsan? Något liknande hade jag behövt det här veckoslutet, ty förkyld är bara förnamnet på vad som drabbat mig. Kastrullen med vatten bytte jag ut mot nässprej och Alvedon. Det första ger mig näsblod och det sistnämnda lever rövare med min mage men på det stora hela får det mig att både kunna andas och tänka.
I torsdags tackade min kropp för sig nästan direkt när jag vaknat och när jag väl fått fatt i vederbörande chef på jobbet vände jag på klacken och gick och lade mig igen. Malin var ute på egna äventyr så jag begav mig på jakt efter gamla huskurer, mesmör, varm mjölk och diverse annan rappakalja innan jag insåg att ska det bli något av det här måste jag ta till den receptfria hyllan nere på macken. Huskurer i all ära men då jag varken nyttjar sprit eller homeopati sätter jag min lit till den moderna läkarkonsten.
Flera liter nässprej har passerat min arma snok och jag tror att jag håller på att lösa upp stora delar av min hjärna så som det formligen forsar ur kranen. Huvudet har bultat ikapp med plogbilarna som farit runt utanför fönstret och livet har sugit i största allmänhet. Den enda glädjekällan har varit Finlands hockeymedalj, även om USA-matchen är något som jag snabbt kommer försöka förtränga.
Under mina få vakna perioder har jag utforskat diverse dolda skrymslen på min dator och hittat lite bilder som jag nu försökt redigera. Inget ont som inte har något gott med sig, heter det ju. I morgon är det återigen dags för arbete och på mitt schema står utbildning i Hjärt- och lungräddning. Nyttiga saker som jag har nytta av både hemma och på jobbet. Frågan är väl bara vem som vill ställa upp på mun-mot-mun-metoden med en snorig Ludwig?
Nu kan jag inte hålla mig längre utan sällar mig till de klagandes skara och passar på att kasta lite bajs på vädergudarna. Vår uppfart börjar ta slut nu, de första veckorna gjorde jag helt enkelt plats för bilarna och oss själva och skottade upp all snö längs kanterna på uppfarten. Nu är tyvärr dessa kanter snart så höga att jag inte kan se över dem, ännu mindre lyckas kasta upp ännu mer snö över kanten. Följdaktligen blir uppfarten mindre och mindre vid varje snöfall. Jag bjuder på en vinterbild på spektaklet.
Helgen har bjudit på det vanliga helgslitet med tvätt, städ och så vidare. Malin har haft ett par bra dagar nu och hon har gjort sitt bästa för att få ut så mycket som möjligt av det. Jag gläds med henne och passar på att njuta av hennes fotografier och berättelser av snölandskapet. Om ett par månader är det försommar och då kommer vi alla ha glömt bort hur jäkla kasst vädret var under vintern.
Många människor har kommit fram till oss och sagt att det var ett väldigt bra reportage i BLT. Tack så mycket säger jag men all cred ska gå till journalisten. Vi bara är oss själva och lever efter bästa förmåga och om det är något som är bra med det är det hennes skildring av vår verklighet.
Om ni har hängt med ett tag så vet ni att jag har en inbyggd förmåga att se ut som en byfåne så fort någon plockar fram en kamera. Därför står jag mer än gärna på andra sidan avtryckaren när det börjar dra sig mot fotografering. Som ni kanske kan dra er till minnes så stapplade jag hem en dag och möttes av en reporter och en fotograf hemma i vardagsrummet. Då trodde jag att det var dags för ett ö-råd eller någon annan sammankomst och jag hade nästan rätt.
Den här gången var det ett proffs som fotograferade men inte hjälpte det. Visserligen ser jag inte ut som en lallande idiot och bara det är ett steg i rätt riktning. Däremot är det lite svårt att se att det faktiskt är jag. Kort skärpedjup kallar de som vet fenomonet – Ludwigsyndromet är min benämning.
Fotograf: Lena Ehring BLT.se
Allvarligt talat, artikeln hittar ni via länken längst ner på sidan. Vill ni fortsätta skratta lite till kan ni läsa vidare om mina oförmåga att se bra ut på kort.
Artikeln som publicerats i Karlshamns Allehanda och BLT hittar ni här
