Hej internet, det var länge sedan. Vi har varit avskärmade från allt vad internet heter de senaste dagarna på grund av strul med antingen mobilerna eller ADSL-modemet. Nu snurrar allting igen och vi håller tummarna för att det kommer hålla i sig. När man inte kan surfa runt på nätet eller sysselsätta sig åt andra onlineaktiviteter får man ägna sig åt andra saker. Jag har knappt haft datorn igång men idag startade jag upp den för att lindra den värsta abstinensen. När de värsta varningsmeddelandena hade klingat av började bläddra runt lite på de olika hårddiskarna i vårt nätverk. Lite längre ner i inlägget kan du se vad jag fann.
Jag gör mig inte speciellt bra på bild, att påstå det skulle vara att ljuga er rätt upp i ansiktet. Jag skulle få sparken fortare än vad jag kan stava till orangutang om jag skulle få för mig att söka ett arbete som fotomodell. Jag hoppas att det inte beror på att jag är uppseendeväckande ful utan snarare på att jag har lite otur med när människor som envisas med att ta kort på mig trycker på knappen. Antingen blundar jag eller så tittar jag åt ett helt annat håll och om fotografen i fråga tar för lång tid på sig tröttnar jag helt enkelt på att stå där och vänta och traskar helt sonika ut ur bild.
Jag nöjer mig med bilder för den här gången men något säger mig att det kommer bli många fler under de nästkommande dagarna. Jag har nämligen gjort något dumt, eller rättare sagt klantigt. Något som jag har gjort hundratals gånger gick fel och vad som hände sedan önskar jag att jag helst hade sluppit. Vad jag har gjort och vad det resulterade i kommer i ett inlägg under morgondagen. Jag vågar nästan utlova ett och annat skratt och kanske till och med lite medlidande. Till dess, på återseende.
Ludwig och Malin har länge pratat om en sak som vi båda velat göra. Vi har varit på väg att göra det många gånger utan att löpa hela linan ut. När vi senast var i Stockholm var vi på vippen att leta upp en drop-in-studio och göra slag i saken. Nu har vi äntligen gjort det – vi har tatuerat oss.
För att gå vidare mot nästa steg i vårt förhållande och vändningen som kom i samband med att vi fick vår assistans beviljad passade vi på att i eftermiddags sätta nålen mot huden. Direkt efter jobbet åkte jag hem och åt en bit mat tillsammans med Malin och Alexandra, sedan bar det av mot studion. Under flera veckor har vi peppat den mycket nålrädda Malin att våga och när det väl kom till kritan gjorde hon ingen besviken.
Modigt bestämde hon att hon minsann skulle tatueras först och jag fick vackert vänta i soffan alldeles intill. Ett ihärdigt brummande från apparaten höll i sig sisådär i en timme innan en mycket stolt och glad Malin tittade fram bakom skynket. Sedan var det min tur.
Såhär i efterhand kan jag kanske tycka att jag borde varit lite mer utvilad innan jag satte mig i stolen. Ett par slurkar Coca Cola såg till att hålla blodsockret i schack medan den muntre tatueraren gjorde sitt jobb föredömligt. Vi skrattade och skämtade om allt mellan himmel och jord och drygt 45 minuter senare var jag färdig. Malin menar på att jag både höll på att svimma och börja gråta (!) men det är inget som jag vill kännas vid. En påminnelse om att jag inte tycker om att se mitt eget blod fick jag dock när jag tittade ner men detta löstes genom att helt enkelt inte titta ner på slagfältet nere på armen utan istället beundra Malins konststycke på hennes underarm.
Livet Bredvid fyller 100 inlägg och detta firar vi på en röd dag till råga på allt. Helgdagen som jag helt hade missat har både hunnit med att komma och gå och jag passade på att sova ut tillsammans med Malin innan jag körde in henne till Karlshamn för att hon skulle kunna spendera lite kvalitetstid med sin farmor. Jag kan bara ana vad som sades och gjordes men hon verkade ha haft roligt och det är huvudsaken. Sedan Försäkringskassan kom med det glada beskedet har Malin väldigt ofta varit väldigt glad och jag gillar det.
I morgon är det åter dags att fara till jobbet för min del och efter avslutat pass hinner jag bara hem och hämta upp Malin innan vi åker iväg mot nästa äventyr. Jag kan inte riktigt avslöja vad vi ska göra men jag kan lova att det kommer märkas efteråt, om allt går vägen. Malin är bra mycket mer nervös än vad jag är, så mycket kan jag berätta.
Jag kände mig lite huslig och fick för mig att beta av lite av tvätthögen nere i tvättstugan. Ett par vändor upp och ner i den vindlande trappan senare hade jag hunnit med ett par maskiner åtminstone. Sedan blev tvättmaskinen ledsen och började bränna säkringar om jag ställde reglaget varmare än 40 grader. Det tycks inte vara så vettigt att belasta en och samma säkring med hela källarvåningens förbrukare, det börjar bli dags att göra en elrevision där nere.
Mellan tvättarna ville jag sysselsätta mig med något vettigt och att baka lite bröd kändes som ett bra tidsfördriv. Mitt gamla hederliga recept har försvunnit från anslagstavlan så jag tvingades att googla fram ett nytt brödrecept. Detta visade sig vara ett helt superbt recept även om jag råkade missbedöma hur mycket mjöl jag hade tillgång till. Mjölet tog slut lagom till knådningen och hur bröden såg ut efter det kan ni kanske gissa er till. Jag lyckades till och med att glömma bort att jag hade bröd i ugnen som stod och brassade på 200 grader ända till jag fick infallet att twittra om det. Twitter räddade vårt bröd skulle man kunna säga.
Så lyder mitt 100:ade inlägg på Livet Bredvid. Jag hoppas att ni hänger med i minst lika många inlägg till?
Sömnen återvände, om det hade något att göra med mitt intag av Valerina Forte kvällen innan vet jag inte. Vad jag däremot vet är att jag vaknade glad som en apa i en polkagrisfabrik med en mullrande mage. Smaken i munnen antydde att jag under natten inmundigat ett stort antal liter spillolja och rostiga bildelar. Toalettbesöken avlöste varandra hela dagen till kollegornas stora nöje, av detta drar jag slutsatsen att hokus-pokus-piller inte är något för mig.
Strax innan hemgång på fabriksgolvet uppdagades en intressant sak. Ingen av de som befann sig i min omedelbara närhet hade insett att imorgon är en röd dag. Ingen utom en. När denne man avslöjade den glada nyheten spelades obehagliga bilder upp av vad som skulle kunnat hända inför mina ögon. Jag såg mig själv stå ensam och övergiven 05.30 mitt ute i de Vilshultska skogarna, bankandes i ren förtvivlan på en stängd och låst fabriksdörr.
Nästa projekt blir att snabbt som ögat leta upp en kalenderapplikation till min iPhone som visar röda dagar som röda. Det får gärna visa veckonummer också men det är inget krav. Någon som har ett tips?
Väl hemma möttes jag av en märklig syn. Någonstans i mitt minne tyckte jag mig ana att Malin berättat att det skulle komma fint folk på besök. Detta hade jag naturligtvis glömt och jag blev mäkta förvånad när jag sladdade in på infarten och såg en för mig okänd bil stå parkerad intill huset. Fundersam tog jag min matlåda och klev ur bilen. En snabb titt på det mystiska fordonet avslöjade inte vem besökaren var, detta fick jag reda på när jag gjorde entré i vardagsrummet.
I vår stora soffa satt många människor. Ett tag trodde jag att det var en intervention men ganska snabbt visade det sig att det var Malin, Alexandra och två för mig helt okända människor. Den ena var journalist och den andra fotograf. Vilken tidning de kom från tänker jag inte avslöja ännu, ni får ge er till tåls tills den finns ute för allmän beskådan. Den stackars fotografen fick ta åtskilliga kort på min fula lekamen innan hon var nöjd, ytterligare en människa som insett svårigheten i att fånga min yviga personlighet på film. Eller minneskort rättare sagt.
Igår lyckades jag med konststycket att inte somna förrän 03.30 vilket inte är att rekommendera om väckarklockan ringer 04.30. Arbetsdagen har passerat i dvalans tecken och det känns som om jag gått runt med huvudet inlindat i fetvadd stora delar av dagen. Naturligtvis var det ett omöjligt uppdrag att hålla sig vaken när jag väl kom hem från jobbet vid 15-tiden och det dröjde inte länge innan jag låg i framstupa sidoläge och dreglade på soffkuddarna. Inte ens Top Gear’s säsongsavlutning kunde hålla mig vaken.
Detta hindrar mig inte från att trotsa naturlagarna och gå och lägga mig innan 21.00 idag. Malin tipsade mig om att vi har något hälsokost-hokus pokus i medicinskåpet som man tydligen ska bli sömnig av, somnar jag inte av mig själv får jag slunga ner ett par naturpiller och vänta på den utlovade effekten. Om inte annat så få för att åtminstone försöka vara trevlig mot mina kollegor imorgon när jag kliver in på fabriken lagom till svinottan.
Malin har haft fullt upp hemma idag. Ett besök hos ortopeden har hunnits med, tydligen vill de operera hennes handled för att rädda vad som räddas kan. Utgången av operationen är oviss men chansen att lyckas verkar vara större än risken att misslyckas och jag håller tummarna för att det hela ska gå vägen. När, hur eller var det hela ska gå till är fortfarande höljt i dunkel, besked ramlar ner i brevlådan inom kort.
Livet går vidare, för min del stundar sängen nu.
Helgen är snart över och som vanligt inför en förmiddagsvecka har jag extremt svårt att gå och lägga mig. Det har varit många och sköna lediga dagar på rad nu och att helt plötsligt ställa om till att vakna 04.30 är nästan omöjligt. Visst kan jag gå och lägga mig men ingen blir gladare av att jag ligger och vrider och vänder på mig i ett par timmar för att sedan stappla upp trött och sur långt innan solen går upp.
Den första arbetsdagen på det nya året hägrar och även om arbetet är det samma så skiljer sig mycket från förra årets arbetsdagar. Nu kan jag släppa alla tankar på hur det går för Malin som sitter ensam hemma, om hon behöver gå på toaletten, om hon är hungrig, om hon har ramlat eller något annat som jag inte kan hjälpa till med när jag är på jobbet.
Försäkringskassan har som tidigare nämnts beviljat oss assistansersättning och en assistent har också börjat arbeta hos oss. Det är en ovan känsla att helt plötsligt dela livet med en tredje person. Hittills har det gått väldigt bra och jag har inga anledningar att tro att det inte skulle fungera även i framtiden. Malin kan äntligen börja leva som den 23-åring hon är och inte sitta hemma fastlåst i 9 långa timmar om dagen i väntan på att jag ska komma hem.
Jag slipper gå runt med en gnagande oro i maget på jobbet och jag slipper komma hem till en uttråkad fru som inte vill göra annat än att rulla ut på äventyr trots att jag är trött efter att ha arbetat en hel dag. Assistenten har inte tagit över min roll som make, hon har gett tillbaka de delar som Malin på grund av sjukdomen har tappat och hjälpt henne bli den Malin som jag gifte mig med den där sommardagen 2008.
Det börjar närma sig vardag igen, märker ni det? Mellandagarna är slut och jag hoppas att alla ni som varit iväg på mellandagsreor har hittat det ni sökte utan att förköpa er. Vi åkte bara igenom staden för att titta när det begav sig och vad vi såg var inte riktigt vad jag förväntade mig.
Senaste gången jag var iväg på en mellandagsrea var när widescreen 32″-tv var på tapeten. Det var ett antal år sedan med andra ord. 28-tummarna reades ut nästan gratis och tillsammans med min kära mor begav vi oss iväg mot första bästa elkedja. Rean började 07.00 vill jag minnas och vi stod pigga och glada utanför ingångarna när klockan slog och portarna öppnades.
Efter cirka fyra timmar var vi ute igen. TV-apparaten hade vi med oss på en pirra och frustrerade och kaffesugna begav vi oss hem för att montera ihop eländet med blodiga armbågar och ett ihärdigt ringande i öronen från allt vrålande inne i affären. Att försöka ta sig ut från parkeringsplatsen var ett helt äventyr bara det.
I Karlshamn 2009 var det lite lugnare. Vi tuffade igenom staden och tittade lugnt på vad jag trodde skulle vara ett myller av människor med famnarna fulla av påsar och kassar. Vad vi såg var ett gäng muntra människor som sakta och beskedligt strosade runt och såg allmänt glada ut. Nästa år kanske vi vågar oss ur bilen och in i en affär till och med.
2010 har börjat lugnt och försiktigt och jag misstänker att det vid det här laget börjar rycka i högerhanden på alla de som lovat sluta röka som nyårslöfte. Jag lovade ingenting och har inte gjort på flera år så jag slipper oroa mig för några eventuella brutna löften.
En god jul har ni antagligen redan haft och ett gott nytt år har ni ännu inte kommit fram till. Om ungefär 60 sekunder slår klockorna för 2010 och jag är så långt ifrån en dator som jag bara kan vara. Malin står antagligen och pillar på sin kamera för att fånga alla fyrverkerier och jag står väl mest och funderar på vad det är som låter.
Tillsammans firar vi att 2009 har tagit slut och vi ser fram emot 2010. Vad detta år bär i sitt sköte vet ingen och jag har mina misstankar om att det inte kommer bli bättre är 2009. Visserligen hoppas jag att jag har fel men det är inte så mycket som talar för det.
Gott nytt år önskar Livet Bredvid.
Vi ses nästa år!
Ett undanskymt ställe i skogen är upphittat, rullstolen är nerpackad i bakluckan och vinterjackorna ligger redo i hallen. Alldeles strax ska vi bege oss iväg för att titta på fyrverkerierna. Jag har tappat suget att skjuta raketer för länge sedan utan nöjer mig istället med att se på alla andra som flänger runt med tändrör och himlabomber vid tolvslaget.
Vi har inte kommit så långt med våra traditioner i den unga familjen Sörmlind ännu. Hela nyårskvällen brukar kretsa runt en god middag som Malin lagar och en disk som jag diskar. Runt detta brukar en rödvinssås vara med och leka men i år ändrade Malin spelreglerna.
Jag är tokig i fisk och äter det mer än gärna. Det stora problemet med detta är att jag råkar vara allergisk mot röd sådan. Lax och liknande fiskar är ett big no no, men runt jul brukar jag ändå kasta ner en bit gravad lax eller två. Gömmer man laxen under julskinkan eller revbensspjällen så ser inte Malin det och jag brukar komma undan. Den här julen åt jag en skiva för mycket och höll på att klia ögonen ur mig mitt i julklappsutdelningen.
I år blev det fisk som nyårsmiddag. Hälleflundra närmare bestämt. Färskpotatis hade Malin hittat i en frysdisk någonstans och visste man inte om att den var fryst kunde man lurat vem som helst. Gott som satan var det och jag jublade hela middagen.
Min nyårshälsning till er kommer om ett par timmar, ganska exakt 23.59 om gud vill och byxorna håller. Nu ska vi leta upp trebensstativet för att försöka få med en färgexplosion eller två på film.
Försäkringskassan finns det många spaltmeter att skriva om. Det mesta negativt tyvärr, men det här inlägget ska handla om ett positivt besked för en gångs skull. När Malin ögnade igenom posten i eftermiddags hajade hon till och bad mig att komma ut i köket. I postskörden bland julkort och diverse annan oadresserad reklam låg ett brev från Försäkringskassan. Inget nytt med det, vid det här laget skulle vi kunna fylla flera pärmar med brev och besked från ovan nämnda myndighet. Detta brev var dock inte ett vanligt brev.
Budskapet i brevet var att de beviljat oss en personlig assistent till Malin. Detta besked som enligt uppgift skulle ta 4 månader att fatta har nu gått igenom. De läkarintyg vi lyckats skrapa fram trots läkarnas svårigheter att ställa en samlad diagnos räckte. Det var faktiskt mycket bättre än väntat och det var den bästa julklapp vi kunde få.
När ni läser detta så är det någonstans mellan Kalle och hans vänner och Karl Bertil Jonssons julfirande. Jag är inte så osocial att jag lämnat svärfamiljen åt sitt öde och satt mig och bloggat. Detta skrivs ett par minuter in på julaftonsnatten och Malin och jag kunde inte vänta till morgonen med att byta presenter. Jag sitter och skriver detta iklädd ett par mysiga fårskinsstofflor och Malin pillar ivrigt på sitt monopodstativ hon fick av mig. För att darrande händer också ska kunna fotografera.
Jag önskar er alla en trevlig julaftonskväll med allt vad det innebär. God Jul och Gott Nytt år önskar Livet Bredvid.
