Igår var det som bekant dags för mig och Malin att fira bröllopsdag. Den första av vad vi trodde skulle bli väldigt många, nu vet vi att så inte längre blir fallet. Tack för alla sms och gratulationer! Det blev så många att det lättaste sättet att tacka på är via bloggen – på det viset missar jag ingen av er. Ingen nämnd och ingen glömd. Både jag och Malin blev lika glada, tack återigen.
Såhär såg det ut när det begav sig. Ni som var där minns det antagligen lika bra jag. Ni som inte var där kanske kan snappa upp lite av stämningen genom att titta på bilderna. Jag kommer ihåg det som om det vore igår. Allt från paniken när ingen hade tänkt på att hämta buketten en halvtimme innan det var dags att göra entré till hur svårt jag hade att över huvud taget få ut Malin barfota på gräsmattan där halva släkten och vännerna stod och väntade.
Dagen firades genom att vi tillsammans åkte ut till Skogsljusets kursgård där vi njöt av god mat, diverse olika readings och ett fantastiskt väder. Detta tog mer energi av oss än vad vi trodde att det skulle göra så istället för att gå ut och äta på kvällen somnade Malin på soffan mitt i filmmyset. Vad maten anbelangar blev det en upprepning av förlovningsmiddagen – McDonalds. Inget fel i det, varför ska vi ändra ett vinnande koncept?
Förvirring är roligt, det går inte att komma undan. Under gårdagen fick vi tillräckligt av den varan för att vi ska klara oss ända fram till jul. Jag hade som planerat börjat på det stora projektet med att klippa ner häcken ett par decimeter men arbetet avbröts hastigt och lustigt när Malin ropade på mig från altandörren.
Det var nämligen dags att bege oss ut och äta en bit mat tillsammans med svärföräldrarna och restaurangen som valdes hade alla i sällskapet goda erfarenheter av sedan tidigare. Jag som är en älskare av fisk i alla dess former passade på att beställa in rödspätta med smörstekt kapris och kokt potatis. Malin, som är allt annat än glad i fisk, gjorde detsamma efter att hon firk det sorgliga beskedet att den enda kötträtten på menyn var slut (!). Det hela började med att det vi trodde var en panerad rödspättafilé men som visade sig vara en hel fisk med ben, skinn och hela paketet kom in på bordet efter nästan 2 timmars väntetid på grund av ett strömavbrott i vissa delar av köket.
På väg till vårt bord hade den stackars fisken bytt både namn och art från rödspätta till bergtunga och sedan tillbaka till rödspätta igen. Det visade sig att kyparen enligt egen utsago hade noll och ingen koll på fisk och till sist kunde vi hugga in på våra måltider. Svärmor valde en räktallrik och efteråt kunde vi enas om att hon nog drog vinstlotten bland sällskapet.
Vi hade lite tur som hann med att beställa innan strömavbrottet slog till då köket av förklarliga skäl valde att inte ta emot flera beställningar. Detta faktum hade vissa mycket svårt att ta till sig skulle det visa sig. Bland annat en liten herre som kom inrullande i sin lilla bil precis när det var som mest stressigt i restaurangen. Vi gäster som på vanligt svenskt manér satt tysta och nöjda och på sin höjd knöt näven i fickan blev åskådare till ett skådespel av sällan skådat slag.
Mannen möttes av en servitris som vänligt informerade om att det var problem med strömmen i köket. Detta hade mannen ifråga extrema problem att ta till sig. Han andades så häftigt att han höll på att konkurrera ut kvällsbrisen samtidigt som han vrålade att han minsann såg att det kom ljus från pizzaugnen inne i köket. Servitrisen fortsatte att i samma vänliga ton förklara att just pizzaugnen fungerade men inte så mycket annat just där och då.
Mannen tappade fattningen helt och gallskrek medan han samtidigt hytte med näven åt servitrisen. Han skrek så högt att halva Karlshamn hörde att han minsann aldrig skulle komma tillbaka till restaurangen igen! Sedan älgade han iväg med sjumilakliv till sin lilla bil igen med sin ännu mindre fru i hasorna. Han slängde igen dörren och gasade iväg som om det inte funnits någon morgondag. Bilen vaknade till liv från sin dvala och släppte ifrån sig ett litet pipande från däcken innan den puttrade iväg mot solnedgången. Vad den arge gubben sade till sin fru inne i bilen och vart de for vidare förtäljer inte den här historien.
Det har nu gått nästan ett och ett halvt dygn efter att jag felanmälde minnesproblemet min blogg har drabbats av till Surftown utan att jag har fått något svar. Tills vidare har jag fått deaktivera en hel hög med plugins för att överhuvudtaget kunna skriva detta. Jag hoppas att det kommer lösa sig så snart som möjligt.
Min blogg mår inte bra, därför kan jag inte uppdatera som vanligt. Jag har mejlat Surftown med alla felmeddelanden och vi får hoppas på det bästa. Det här inlägget måste jag skriva med ett tredjepartsprogram men så länge det går att posta överhuvudtaget så får jag väl vara nöjd.
Idag har vi lyckats med den värsta sovmorgonen i mannaminne, det var så illa att jag inte ens tänker berätta när vi gick upp. Det var rena turen att hushållet var i representabelt skick efter städningen inför besöket av Vägen till bättre liv som var och tittade in hon oss igår.
Rätt som det var knackade det på dörren och vi kikade ut och såg en mystisk bil inne på uppfarten. Det var en säljare från Bertmark som stod där och ville in. Bertmark är ett företag som jag inte har haft något att göra med sedan jag var bosatt i Skövde för sisådär 5 år sedan.
Det slutade med att vi kom överens om att vår samling med årsböcker inte skulle ta slut vid 2008 års bok och nu ser vi fram emot att det ska gå en 10-15 år så det blir lite intressant att läsa i våra årsböcker.
Eftersom att dagen vid det här laget höll på att ta slut men att vi fortfarande var inställda på att det var tidig morgon begav jag mig ut och rände runt på gräsmattan med vår nya gräsklippare. Det är min första kontakt med en bioklipp (läs mulcher eller multiklipp om du inte känner igen begreppet) och jag blev positivt överraskad. I morgon stundar nästa projekt- den vildvuxna monstret till häck! Jag funderar på att montera fast skottkärran på Malins rullstol så kan hon rulla fram och tillbaka till komposten med grenarna. Vad tror ni om det?
I vår iver att komma på armslångt avstånd med en visent begav vi oss återigen till Eriksberg Vilt & Naturpark. Den här gången strax innan stängningsdags då vi fått tips om att djuren är mycket mer på bettet när det börjar skymma. Detta stämde väldigt bra. Visenterna var på hugget men det var också vildsvinen. Att påstå att de är vackra djur är att ljuga – men nära kom det.
Min kamera är inget att lovsjunga direkt och ljusförhållandena i parken var inte de bästa så jag har inte så mycket att bjuda på. Malin däremot var proffsig värre och hade med sig stativ och hela paketet. Ett tag kände vi oss som ett par papparazzifotografer där vi krypkörde omkring på småvägarna.
Eriksberg är ett paradis på många sätt. Dels för att man kan ta sig dit oavsett om man sitter i rullstol eller inte och dels för att man aldrig behöver åka lottlös därifrån. Detta förutsatt att man gillar djur och natur. Och solnedgångar, underskatta aldrig solnedgångar.
Idag har vi haft ett möte hemma i huset, eller rättare sagt på altanen. Mona och Robin från Vägen till bättre liv kom på besök för att diskutera vad de kan hjälpa oss med i vår vardag. Allt från intimhygien till var det hela kommer sluta någonstans avhandlades under nästan fyra timmar.
Någonting säger mig att de inte planerade att stanna så länge men tiden går fort när man ska försöka sammanfatta en hel livstid på ett par ynka timmar. De lyssnade, de analyserade och de kom med goda råd. Efter mötet kände både jag och Malin oss nöjda och efter mötet när vi på tu man hand pratat igenom vad som sagts kände vi oss säkra på att det här är ett företag som verkligen kan hjälpa oss med i princip allt vi behöver – och framförallt vad vi kommer att behöva.
Malin fick öppna sig inför två helt nya människor och även om det tog lite tid innan hon öppnade sig fullt ut tror jag att det var ett nyttigt samtal för henne. Skillnaden den här gången var att människorna hon pratade med kunde relatera till henne och hennes sjukdom på ett professionellt plan. Det är något som jag inte kan göra, mitt liv innefattar Malin som min fru och inget annat. Mona och Robin kunde hänvisa till andra personer i samma situation och berätta vad de hade kunnat hjälpa till med i situationer som var ganska lika vår egen. På det stora hela var det ett möte som var nyttigt inte bara för Malin utan även mig själv.
Jag ser mig inte som en personlig assistent till Malin, andra kanske gör det men inte jag. Hon är fortfarande min fru i alla lägen. Att jag får bre hennes mackor, hjälpa till när hon vill duscha och att rullstolen numera är vår ständiga följeslagare kommer aldrig ändra på det.
Idag är det onsdag, med andra ord har jag haft semester i ganska exakt en och en halv vecka. Jag har precis lika mycket semester kvar som jag hittills har tagit ut och jag kan inte direkt påstå att jag längtar tillbaka till jobbet. Vi har fått mycket gjort här hemma, trädgården börjar se vettig ut och gräsmattan är äntligen grön och frodig igen. Det stora projektet som är kvar utomhus är den vildvuxna häcken som spretar både till höger och vänster men tids nog ska den åter bli jämn och fin igen.
Allt det som jag beskrev i inledningen av det här inlägget är saker som man kan mäta och se. Man kan se att gräset är grönt och det går att se att det inte växer ogräs över halva uppfarten och att grusytan är jämn och krattad. När folk går förbi vårt hus så är inte deras första tanke att här bor en riktigt luffargäng och vi slipper prat bland grannar och andra nyfikna själar. Men det är inte det enda som har hänt här hemma. Vi har tillbringat tid tillsammans också, tid som vi inta har i vanliga fall. Kvalitetstid, tid som man inte tar sig i vardagen. Vi kan kosta på oss en sovmorgon bara för att vi faktiskt kan och strunta i att människor rynkar på näsan och undrar hur tusan man kan sova ända till halv tolv på en vardag.
Den tiden på dygnet som är mest jobbig för Malin är de tidiga morgnarna och vi kom på ganska omgående att om vi sover tills vi vaknar för egen maskin slipper vi lite av det onda och Malin slipper mycket av den tid hon i vanliga fall behöver bara för att komma i gång. Om Malin får en bra start på dagen får också jag det per automatik och varför skulle vi inte göra allt vi kan för att fylla våra dagar med så mycket skoj och glädje som vi bara kan?
Så fort man slutar tänka på vad alla runt omkring tycker och tänker och försöker leva efter vad som fungerar för en själv går livet mycket lättare. Att det finns människor som inte kan eller någonsin kommer kunna förstå detta får man leva med och ta med en nypa salt. Det är en lyx som vi unnar oss, åtminstone så länge vi har semester. När det sedan är dags att hoppa in i ekorrhjulet igen får vi återigen anpassa oss till en lite mer ”normal” och allmänt accepterad dygnsrytm. Men det är en och en halv vecka kvar tills dess.
Idag är Malin stolsburen. Hon sitter inte i sin rullstol utan i den höj- och sänkbara varianten. Det är inte så mycket att göra än att gilla läget, tiden kommer ikapp alla och idag är det ingen bra dag kort sammanfattat. Tack vare sin stol så kan hon ändå ta sig fram någorlunda i huset även om trösklar och liknande hindrar framfarten lite. Jag väljer att se dessa som farthinder för utan trösklar så skulle det vara med livet som insats att befinna sig i samma rum som Malin och hennes rallystol.
Jag tänkte att ni kanske vill se hur vår bloggsetup ser ut? Jag sitter som alltid i soffan där jag har stora ytor för att lägga kameror, sladdar och diverse annan bråte runt omkring mig. Malin däremot vill ha snyggt och prydligt där hon sitter. På sin höjd har hon ett tänt ljus vid sidan om datorn. Jag å andra sidan sprider ut kaffekoppar överallt. Har jag inte en varm kopp i närheten kan jag inte skriva två sammanhängande meningar i följd.
Jag har blivit bönhörd. Igår skrev jag om att vår gamla gräsklippare som vi inhandlade på Konkursbutiken i Väckelsång inför den första sommaren i huset och som strax efter att jag nästan klippt färdigt gräset igår drog sin sista suck. Idag åkte jag iväg med den till återvinningsstationen.
Strax efter att jag publicerade mitt inlägg fick jag ett sms från en god vän och kollega och idag rullade ett släp in på gårdsplanen med en fastsurrad gräsklippare på. Jag och Malin tackar så mycket. Inte bara för att vi slipper en oplanerad utgift utan också för att du tänkte på oss.
Tack!
Tyvärr så fick jag inte springa ut och klippa om den nyklippta gräsmattan en gång till så jungfruturen får vänta ett par dagar. Annars tror nog Malin att jag funderar på att sadla om till skogshuggare på heltid.
Min kära mor må säga vad hon vill. Katten Kerstin är inte snäll, inte ens lite. En bild säger mer än tusen ord och jag låter er bedöma själva. Visst är hon söt att titta på men skenet bedrar.
