Berättelsen om Ludwig och lastpallen

Bristande uppmärksamhet och i synnerhet tankspriddhet kan på katastrofala följder. Jag har en hjärna som ofta får för sig att bege sig ut på egna äventyr och helt enkelt lämna kroppen med vad den nu råkar sysselsätta sig med. I fredags fick min kropp lida för vad hjärnan inte hade tid, ork eller lust att göra just då. Något som borde vara hur lätt som helst, speciellt med tanke på hur ofta jag har gjort momentet, gick snett och det hela slutade med ett besök på akuten.

Jag stod i godan ro och väntade på att klockan skulle slå 19.30 så att arbetsveckan officiellt skulle få ett slut när det hände. Det var dags att byta pall på min arbetsstation och jag letade upp en handtruck och körde iväg den fulla pallen. Därefter gick jag och hämtade en ny tompall och klev iväg med den mot min arbetsstation. Väl där skulle jag helt enkelt lägga pallen på ett lyftbord och börja jobba igen.

Nu hände något som jag inte riktigt kan redogöra för. Jag hivade upp pallen och märkte för sent att det inte kändes som vanligt, pallen ville inte riktigt göra som alla andra pallar som jag kastat upp på lyftbordet och istället för att lägga sig platt och fint gled det av bordet. Oturligt nog befann sig bordet ungefär 1 meter upp i luften och då jag hade oturen att stå precis bredvid landade pallen naturligtvis på min fot. För att göra det riktigt roligt så missade pallen stålhättan och landade vid snörningen på skon.

Det tjongade till i hela underkroppen och jag kom ganska snabbt tillbaka till verkligheten när jag insåg vad som precis hänt. Jag tog ett par steg för att bedöma skadan och fann att det klonkade rätt friskt från den träffade foten. Det var inte så mycket att göra än att sätta nig ner, lirka av mig skon och strumpan för att kolla läget. En röd fot mötte min syn och jag började bli arg på riktigt. Jag gav hela projektet en timme till innan jag tackade för mig i förtid och lirkade hem. Att köra hem var allt annat än njutningsfullt och jag har aldrig önskat att jag hade en automatväxlad bil som jag gjorde då.

Fredagskvällen gick och lördagen kom. Foten blev större och större och Malin lyckades tillslut övertyga mig att jag visst behövde åka in till akuten. Väl där blev jag förvisad till en rullstol och en härlig f.d. militärläkare skickade upp mig till röntgen och efter lite pillande och ryckande skickade hon hem mig med ett par härliga utskrifter på min sargade fot och stränga order om att införskaffa mig ett par hålfotsinlägg för att allt skulle hamna i rätt läge. Med ett helt ben mindre i kroppen och hög som ett hus på Malins smärtstillande tillbringades helgen med benet i högläge.

Nu väntar jag bara på att foten ska bli så pass liten i omfång så att den passar i skon igen och att jag ska kunna stödja så mycket på den att jag kan börja jobba igen. Gipset slapp jag som tur var. Det man inte har i huvudet får man ha i benen och om man inte har det där heller så slutar det med att man får väldigt ont.

Bloggar etiketter: arbete, arbetsskada, benbrott, fot

Bokmärk

Missa inte:

1. Malin och Ludwig – sagan fortsätter
2. Malin och Ludwig – fortsättningen
3. Ludwig och Malin Sörmlind på löpsedeln
4. Malin och Ludwig – en berättelse tar sin början
5. Skäms inte för att du måste be om hjälp