Jösses, ska man skratta eller gråta?
En ny vecka står för dörren och jag sitter här med en kopp kaffe och funderar lite över veckan som har passerat. Malin har varit iväg på ytterligare undersökningar och veckan som kommer innehåller nya möten med arbetsterapeuter och andra människor som på det ena eller andra sättet har ett finger med i spelet om hur vi ska leva vårt liv.
Helgerna börjar kännas lite väl korta. Jag lever i tron att dessa få dagar mellan fredag eftermiddag och måndag morgon är till för att ladda batterierna så att man ska orka med en ny vecka. Numera känns det mer och mer som en transportsträcka från den ena dagen till den andra utan att man hinner med något alls egentligen.
Tydligen så har mitt arbete påverkats. I fredags fick jag att höra bland annat att många personer reagerat på att alla papper på mitt skrivbord ligger i en stor jävla hög och att det var mycket bättre ordning på alla papper och grejer när min föregångare arbetade på lagret. Där ser man.
Vidare fick jag också höra vad jag uppfattar som något av ett hot. Jag har ju bara lite drygt två månader kvar av min provanställning och att det här är vår sista chans. Tack så mycket käre chef, det här är precis vad jag behöver just nu. Så skoj det ska bli att komma tillbaka till jobbet på måndag morgon. Jag ser verkligen fram emot det.
Mer läsning om Chefer och deras verklighetsförankring.
Nu har jag smugit runt på både din och Malins bloggar i några veckor. Ni skriver och beskriver så oerhört fint! Tonen i texterna är så innerlig och jag kan bara önska er ALLT VÄL.
Att vara bredvid är en balansgång. Man kan göra allt och inget.
Allt, är att finnas till som en älskande medlevare med varma händer och ögon samt ett varmt hjärta.
Inget, är att inte kunna påverka skeenden och smärta.
Det tar energi och fokus. Självklart!
Vart tog då det solidariska samhället vägen? Folkhemmet? Som förstod och stöttade dem som stöttar.
Krassa vinsthungrande personer får allt mer makt och värderar inte medmänsklighet.
…och du! Man FÅR ha ont i en lilltå eller fingertopp, TROTS att ens partner har smärtor och bekymmer som överstiger vanlig beskrivning…
KRAMAR från en smygläsande tant!!!
Jobbigt!
Vad menade han med ”vår sista chans” då?
Tycker det var fult sagt…behöver man få nån att jobba bättre finns det la finare och bättre och sjysstare och tydligare sätt att säga det på. Punkt.
Chefer glömemr ofta att de finns något som heter morot..Piska är de bra på att använda.
Fy fan vad fult Ludde. Du är värd så mycket mer! Hoppas bara din chef var på jävligt dåligt och klumpigt humör, och att det känns bättre imorgon.
Det är tyvärr allt för ofta som mellanchefer inte förstår, eller kan lista ut var problemen finns när de får kritik uppifrån, vilket resulterar i att de ”delegerar” kritiken neråt…
/Daniel.
Har dom ingen förståelse alls för hur du har det hemma, eller vet dom inte om Malins sjukdom. Lite sympati och hänsyn är väl det minsta man kan begära. Du har det tillräckligt jobbigt utan att du skall behöva oroa dig över jobbet också. Jag hoppas allt ordnar sig till det bästa.
Vet din kära chef om vilken situation ni sitter i?
Hej :)
Har följt din blogg sen start… kkollar in dagligen :P
Har länkat till dig på min blogg (under bloggar jag läser) Hoppes det e ok!
Kram!
Hej Ludwig, nu kan jag inte låta bli att kommentera :-) Chef som jag är, dessutom :-) OM din chef inte hade velat ha dig kvar, hade han inte sagt någonting alls. Då hade han förmodligen bara låtit tiden gå och sedan sagt något i stil med att ”tyvärr har du inte riktigt hållit måttet hela vägen mm” MEN, nu ger han dig chansen att visa att du ÄR en toppenresurs som bara haft en svacka, av förståeliga skäl. Så mitt råd är: Var glad att du har fått veta vad som förväntas av dig, på riktigt. Var glad att du har 2 månader till på dig att göra dig oumbärlig. Röj upp på skrivbordet och ge järnet och försök fortsätta vara en lika smart och kul person på jobbet som du är på din blogg! Pepp!