Lär dig att dämpa din vilja att hjälpa
Som alltid när människor med liknande tankar och värderingar strålar samman föds många intressanta diskussioner och frågor. Tack vare Jasas drog jag mig till minnes ett samtal jag hade med Malin en tid efter att hon blivit sjukskriven. Att säga att hon accepterade att hon inte längre kunde arbeta så mycket som hon skulle vilja är en lögn och när man som Malin identifierar sig så mycket med sin yrkesroll som hon gör är sjukskrivning ett hårt slag.
Jag kom hem från arbetet till en fru som satt i soffan och var allmänt deppig. I köket stod en smutsig tallrik i diskhon tillsammans med ett par glas och en smörkniv. Jag hälsade så glatt som jag förmådde på henne och gick ut för att ta itu med disken innan jag blev alldeles för trött. Malin stoppade mig dock på vägen och bad mig sätta mig ner och jag såg på henne att något var fel.
Hon började med att be om ursäkt för att hon inte gjort något på hela dagen mer än att vila. Jag ställde mig lätt frågande till det här då jag var helt på det klara med att hon var sjukskriven just för att hon måste ta sig tiden att ta hand om sig själv. Inte minst för att hon ska komma på ett sätt att lära lig leva med sitt nya icke-friska jag. Vi satte oss tillrätta i soffan och pratade ut.
Hela samtalet gick ut på att Malin kände sig otillräcklig då anledningen till att hon lämnat disken inte var hennes ovilja att diska utan för att hon faktiskt inte kunde diska. Mina försök att övertyga henne om att det inte gjorde något var tröstlösa och hon fick mig till sist att förstå att det hon var ledsen över inte var att hon inte hade diskat utan mer att jag så gärna gjorde det åt henne. Problemet var mer att hon inte längre kände sig behövd. För henne hade det nästan känts bättre om jag hade blivit arg eller irriterad över att hon inte diskat för då hade hon fortfarande känt sig behövd.
Det är en rörande men samtidigt sorglig tanke då mina försök att hjälpa och underlätta för henne faktiskt hade helt motsatt effekt. Ingen har påstått att livet är en lätt balansgång men så fort man kastar in ett funktionshinder och lite otillräcklighet blir det nästan omöjligt att klara av det. Styrkan vi två behöver för att klara av det här får vi av varandra och jag är fullt och fast övertygad att jag inte hade klarat av det här med någon annan än min kära Malin.
Hur gör ni andra när livet går åt rakt motsatt håll än dit ni styr?







Jag förstår exakt hur hon känner sig. För mig börja de med en skada. Jag som haft 10 bollar i luften haft koll på hela familjen och fixat allt utom mat. Skada ryggen och de vart sängläge och piller. Men direkt jag mådde bättre(Med facit i hand jag tog smärtstillande SEN satte jag i gång projekt) Direkt jag vart lite bättre prova jag jobba på 3 år vart rekordet tre veckor jobb sammanhängde. Från att ha haft koll på allt gjort allt på MITT sätt vart jag tvunget släppa kontrollen och låta maken sköta markarbete. De tog mig tre år att acceptera de. Jag hann både ner i depression, stressreaktion och ångest innan jag fatta och acceptera att så här är de Sussi gilla läget. De därför jag är så facinerad hur snabbt Malin ändå kommit i sin process. De är jättesvårt att släppa den man en gång var. Oavsett sjukdom. sen har jag haft stor hjälp med att få gå KBT för smärta, kurator och Ergonomi och vardag (Lära mig saker från börja på nytt sätt)
De viktigaste är ju att lyssna och även lyssna om personen inget säger. Jag kunde vara irriterad att maken vek tvätten fel!!! Så när han for på jobbet slet jag ut den och vek om den.
Att få en livomställning påverkar många i omgivningen men de viktigaste är att ta vara till all hjälp man kan få.
Jag får byta inriktning hela tiden efter min väg.Visst då mår jag dåligt men bara jag få göra de ett tag så komemr jag igen med nya krafter.