Malin och Ludwig – sagan fortsätter
Här kommer fortsättningen på det föregående inlägget. Malin har precis avslutat sitt tidigare förhållande och det var upp till mig att visa mitt rätta jag. Så här gick det till.
I början var vi så försiktiga och blyga så jag sov på soffan i flera veckor innan jag fick komma in i sovrummet. Vi var båda nästan sjukligt rädda för att förstöra vår otroliga vänskap men tillsammans tog vi små myrsteg framåt, ett steg om dagen mot ett liv tillsammans.
När sommaren började nalkas gjorde jag slag i saken. Jag var sedan länge övertygad om att Malin var den jag ville dela mitt liv med. Det var dags att knyta banden på riktigt. Tack vare en hjälpsam familj lyckades det till slut.
Jag hade köpt biljetter till Il Divo i Globen och tillsammans åkte vi upp för ett par dagars semester i huvudstaden. Vi bodde i mitt gamla pojkrum och dagarna fylldes av små romantiska utflykter. Vi satte oss till och med frivilligt mitt i rusningstrafiken på en vardag eftersom Malin alltid hade velat sitta i en “riktig kö” och det fick hon göra med besked.
Dagen innan konserten sade jag till henne lite hemlighetsfullt att klockan 17.00 skulle hon vara sminkad och klar. Vi skulle ut på äventyr! Malin, som är en riktigt nyfiken rackare, blev glatt överraskad och hon bombarderade mig med frågor när vi satte oss i bilen där jag satte kurs mot havet. Detta var okända jaktmarker för Malin och hon tittade storögt ut genom bilrutan ju närmare det stora blå vi kom. Väl framme hoppade vi ut ur bilen och jag fattade hennes hand.
Malin hade mycket lättare att ta sig fram när det här begav sig och att skutta runt över stock och sten innebar inga större svårigheter. När vi kommit fram till en glänta i skogen uppe på en klippa precis vid det havskanten hoppade jag in i buskaget och kom ut med en bukett med tre stora röda rosor och en illrosa kylväska fylld med baguetter, vindruvor och lite goda ostar.
Denna väska hade min syster planterat ut i förväg och även om hon råkade visa sig där hon stod och vaktade korgen gjorde det ingenting eftersom Malin ännu inte hade träffat henne i verkligheten. Malin visste inte vad hon skulle tro där mitt i skogen när vi dukade upp vår lilla picknick. Jag visste bättre för i min ficka brände två förlovningsringar varsamt nerpackade i en liten snusdosa.
I takt med att maten började ta slut började också Malin förstå varthän det barkade. Jag halvlåg i en skreva i berget och kisade upp mot solen och stoppade ner handen i fickan. När jag tog upp den igen hade jag en annan snusdosa i handen och jag lade in en snus och fortsatte titta upp mot solen. Malin, som vid det här laget var nervös som en sköldpadda som har hamnat på rygg, började trycka i sig vindruvor för kung och fosterland.
Strax efter stoppade jag ner handen igen och tog upp den hemliga dosan och jag kikade bort mot Malin som blängde och säkert muttrade något för sig själv om min hastigt ökade snuskonsumtion. När jag öppnade dosan och vecklade upp det silvriga pappret trodde jag att Malin skulle få slag och ramla ner i havet.
Malin satt som förstenad med en vindruva i munnen när jag hoppade närmare henne med en av ringarna i handen. Jag, blyg som jag är, klarade inte av att se henne i ögonen utan tittade ner till en början samtidigt som jag sade “Jag vet att det inte är dina drömmars ring men jag hoppas att det är dina drömmars man som sätter den på ditt finger. Vill du gifta dig med mig?”. Det ville hon.
Ringarna var förgyllda silverringar med ena sidan täckt av guld då det var så långt min budget kunde ta oss just då och jag hade tränat tidigare och kommit fram till att de såg bättre ut med guldsidan inåt. Detta har jag fått höra att jag upprepade för mig själv medan jag trädde ringen på hennes finger. “Guldet inåt, guldet inåt..”
Det dröjde ända till augusti 2008 innan jag fick stå barfota med Malin vid min sida i vår trädgård med vigselförrättaren framför oss men det var det värt. Jag skulle inte kunna önska mig en bättre fru. Malin är mitt allt och det finns inget som jag inte skulle göra för henne.
Idag har vi ringar av annat snitt men minnena av denna silverring kommer jag alltid att bära med mig. För dit du går går också jag.
Nämen vilken helt underbar historia!
Ni är verkligen som klippta och skurna för varandra!
*kramar*
Oj…. du är också förbannat bra på att skriva, (fast jag har ju redan tjuvkikat på era andra bloggar förstås så jag visste ju det allaredan men ändå!) Ska det vara så att det krävs en karl till att skriva så att den här tantan blir sugen på förlovning? Nä, skulle jag skrämma särbot med nåt sånt fick väl han också hjärtflimmer eller nåt ;-)
Brukar ju kluddra på inne hos Malin men är ju mer den där anhöriga, är nog för klumpig för att babbla på med en annan trasig… Kan dock summera mina samlade erfarenheter (ok för att de är väldigt ringa men ändå) med kaka söker maka, ni passar varandra, mycket och sista meningen…. *snörvel* (men nu var det visst lite gräsmatte-snörvel med mitt i allt)
Ha det bäst!
Förlovning är roligt men det slår inte äktenskapet. :)
Åh, vilken underbar historia- ni är verkligen fantastiska människor båda två!
Lycka till och grattis till din blogg! Kram. Färjan-Ruth
Vad fint! Jag blir alldeles tårögd! Skoj att läsa din sida av det hela :)
Oh, herregud vad gulligt! =D Ni är som gjorda för varann! Du är så himla romantisk och Malin ska vara stolt över dig (vilket jag tror hon är =D) Lycka till i framtiden =D
Följ min blogg via blogloving för den är bara bäst! en blogg ni inte vill missa.
Tihi.. fjortisvarning på det ordet, men jag har väl aldrig blivit utsatt för en sån där attack tidigare. Jag var nervös för två saker. Antingen skulle han mörda mig och slänga mig havet och ingen skulle någonsin få veta, eller så skulle han fria. Jag vet inte vilket av de två som skrämde mig mest. :S
Ni är då för söta.
Vilken tur att två så underbara personer har fått varandra.
Kramar till er båda
Oh… du är ju bara för gullig. Så här ska alla äktenskap vara.
Den här bloggen kommer jag definitivt att fortsätta att läsa.
Kram
Vilken styrka! I texterna, i din berättelse. Jag får själv mycket styrka av att läsa om en anhörig, då jag själv är anhörig till en ful sjukdom vid namn Panikångest. Funderat många gånger på att även starta en blogg om detta, om livet som anhörig – precis som du skriver. Livet om att leva med den man älskar & ska tillbringa resten av sitt liv med – men som har en baksida med något som kan ta över ens vardag på bara en minut. Något som man får arbeta med dagligen, något som man får lära sig att leva med & att framför allt; inte låta det vinna.
Kommer absolut att fortsätta läsa här, för att få lite styrka själv. Jag vet att jag inte är ensam, jag vet att min fästmans sjukdom inte är densamma som din frus. Men jag får också läsa om någon annans vardag..
I Livet Brevid.
Tack för de fina orden!
Jag har bara skrivit på den här bloggen i någon vecka men den har redan hjälpt mig otroligt mycket. Jag tror att Malin också får lite hjälp av den för även om vi pratar väldigt mycket kanske jag inte alltid säger allt jag tänker på direkt till henne utan istället skriver om det.