Malin och Ludwig – fortsättningen
Först och främst måste jag tacka er alla för er visade uppskattning och alla trevliga kommentarer. Aldrig trodde jag väl att mina ord skulle generera så mycket respons. Tack!
Malin har ofta frågat mig vad jag kände och hur jag reagerade när jag först märkte att hon började bli dålig och sanningen är att jag inte kunde svara henne direkt utan att tänka efter lite först. Efter att ha grubblat på detta under dagen och plockat fram allt det som jag har stoppat undan någonstans inom mig är det korta enkla svaret att jag många gånger reagerade med ilska. Inte riktat mot Malin utan snarare mot hennes sjukdom och vad den ställde till med.
Det här är ingenting som man pratar högt om och det är framförallt ingenting som man står och diskuterar vid kaffemaskinen på jobbet. Därför passar jag på att reflektera lite här i bloggen. Det är ju trots allt det den är till för.
Malin var nästan som vilken tjej som helst i början av vårt förhållande. Hon hymlade aldrig om att hon hade ont vissa dagar men det var ingenting som hon visade öppet. Eller så var jag för dålig på att uppmärksamma det. Jag sprang med glädje runt i lägenheten och hämtade grejer till henne där hon satt i soffan eller framför datorn. När man är nykär så tänker man inte riktigt klart alla gånger och jag minns att jag nästan tyckte att det var lite charmigt när hon “bossade” runt mig.
I takt med att nyförälskelsen mognade till något som liknar den kärlek vi känner för varandra idag ändrade också mitt sätt att tänka. Jag började grymta lite för mig själv när Malin för 10:e gången i rad bad mig gå ut till köket för att hämta ett glas vatten. Att hennes smärtor kom i skov hade jag ingen aning om och det var heller ingenting som hon berättade. Vi pratade helt enkelt inte om det jobbiga onda som kom och störde vår vardag lite då och då utan istället koncentrerade vi oss på att fånga dagen och verkligen leva i nuet.
Detta är något om jag är alldeles utomordentligt bra på att göra. Malin däremot måste ha en plan. Skulle vi åka och handla behövdes det en plan. Skulle vi hälsa på en kompis behövdes en plan. Så här i efterhand förstår jag att det handlade om den så kallade dagsformen. Om Malin hade något att se fram emot var det lättare för henne att skjuta bort smärtan. Jag däremot kunde få för mig att helt plötsligt släpa med Malin till Öland för att plocka stenar på stranden eller åka ut och fiska helt spontant.
När det började närma sig vårt bröllop var våra dagar fyllda av olika saker som skulle fixas. Partytält hit, inbjudningar dit, mat skulle fixas och alla långväga gäster skulle få tak över huvudet. Vi sprang runt som yra höns och ingen av oss hade tid eller ork att stanna upp och känna efter. Detta fick vi sota för när vardagen kom ikapp oss igen. Malin fick ett skov som heter duga och blev mer eller mindre sängliggande i flera dagar efteråt.
Efter mycket om och men började sjukvården intressera sig för Malin och hennes smärta på riktigt och det var en himla tur för nu började det gå fort. Malin började tappa saker, hon var ofta förvirrad och samtidigt väldigt arg och besviken. Det klandrar jag henne inte för och jag iklädde mig rollen som virtuell slagpåse utan att klaga. Malin behövde få utlopp för sina känslor och jag visste inget annat sätt att hjälpa henne på än just låta henne ta ut sin ilska på mig. Det heter ju nöd och lust av en anledning, resonerade jag.
Att vara anhörig till någon med en sjukdom som inte ens läkarna kan sätta ett namn på trots åratal av försök är allt annat än lätt. Frågetecknen är många och det är så lätt att bara skjuta undan de jobbiga tankarna till en annan dag. Samtidigt som man måste göra sitt yttersta för att fungera som ett stöd och hjälp i vardagen utan att ta för mycket självständighet från den som man försöker hjälpa. Det är en omöjlig balansgång som man bara kan lära sig genom att göra fel. Det har varit många hårda ord och ännu mera tårar men trots det så vet vi båda att när det börjar blåsa runt husknuten så har vi alltid varandra. Med den insikten ser vi fram emot nästa dag – en sekund i taget.
hu..jag känner igen det där..eftersom jag är i Malins situation(MS)..men du verkar ”ta det” precis på rätt sätt…eller det finns inget rätt eller fel sätt..bara ett sätt som passar er och er situation..lev i nuet och lös problemen när de kommer..våga vara arg och ledsen..så ordnar allt det andra sig..du är en helt underbar man för Malin..och hon älskar dig tillbaka av hela sitt hjärta..bättre än så blir det aldrig..sen slutar inte alla sagor precis som man tänkt sig..
Irene
Just precis, saker och ting har en tendens att bli vad man gör av dem. Vi skulle lika gärna kunna gömma oss under bordet och gråta en skvätt men ingen blir gladare i slutändan av det.
Har lärt mig att se på saker o ting på lite olika sätt, uppvuxen med en sjuklig farsa var jag säkerligen ganska hänsynslösa många gånger, en farsa ska inte vara helt ”oduglig”, då blir man irriterad som barn, men med tiden lärde jag mig att vara anhörig… Så till den milda gräns att jag faktiskt hamnade i nån skruvad sorts medberoende, vet inte om du förstår hur jag tänker, inte som i missbruk utan som i ”PAPPA i första hand, sjukdomen (njursjuk med alla följdsjukdomar du bara kan tänka dig)i andra hand, alla människor i hela världen som har, hade eller nånsin kommer att få en sjukdom/handikapp i tredje hand och mig själv allra, allra längst ner i nån sorts prioriteringsskala….
Sånt är naturligt och rätt, självklart tar man hand om den man älskar, så är det ju bara, men jag tror att man måste få finnas kvar nånstans i allt.. Äsch, så här korkade blir alla kommentarer jag skriver jämt, grundtanken i varför jag skrev det jag gjorde om nåt medberoende i sjukdom var för att jag hos er två ser nåt annat, jag ser TVÅ människor och det glädjer mig, sen ska jag nångång få ihop mina tankar vettigt och skriva ner dem, kanske blir det mer begripligt då, kanske inte?
Fortsätt att älska era bak, och framsidor, upp och nedgångar och Irene, som ju skrev det så bra, sorgligt är det men alla jädra sagor har inte lika underbara slut, men ni som är mitt i och skriver er för brinnande livet, er tror jag på, liksom (?)
Nu följer kvälldosen knäpp-pills för mig o då lovar jag att vara tyst, hoppas ni sover gott bägge två!
Jag har alltid varit av den uppfattningen att det som drabbar Malin också drabbar mig, precis som hon skulle resonera om rollerna hade varit ombytta.
Sjukdomen ingår liksom också i paketet och det finns inte så många andra sätt att se på det enligt mig. :)
Måste bara få säga vilken underbar människa du är med ett enormt stort hjärta. Tänk om alla kunde ha en ynka bråkdel av vad du har i dig. Sitter som klistrad och läser varge gång du gör ett inlägg.
ha en fin kväll
En sån underbar person du verkar vara. Det finns många som inte tänker på det där med nöd och lust men det är en väldigt viktig del när man blir sjuk. Att man har nån som stöttar en till 100 procent och älskar en villkorslöst, det är A och O. Annars kan man aldrig ta sig igenom en sån här sak. Du verkar så stark och jag beundrar er båda.
Tack så mycket, fina ord som värmer mer än sensommarsolen.