Hur du bäst är ett stöd när en nära anhörig blir sjuk
Semester, smaka på ordet. Visst känner du smaken av varma stränder, solljus och fågelkvitter? Om du tar en klunk till och känner efter riktigt ordentligt kanske du till och med kan känna smaken av solskyddsfaktor, en ojämn solbränna och en svag känsla av frihet? Malin har börjat sin semester och strax följer jag efter.
På måndag kan jag också se fram emot tre härliga veckors ledighet. Någon sol blir det väl inte att tala om, däremot vågar jag nästan lova att det blir tre mysiga veckor där vi kan rå om varandra utan en jäkla massa måsten, borden och skullen. En ynka arbetsdag kvar nu, sedan är jag fri.
Jag sitter i soffan mätt och belåten medan Malin har tagit sin tillflykt till det lite mer stadiga vardagsrumsbordet så att hon kan sitta i sin höj- och sänkbara stol. Jag inser att det underlättar för henne men det är inte utan att jag kan känna ett stygn av saknad när hon inte sitter här bredvid mig, jag som är van att alltid ha henne vid min sida.
Malin fick ett litet infall och kom med förslaget att vi skulle äta Scones till kvällsmat. Toppen, tyckte jag. Nybakat bröd är alltid gott och Scones direkt från ugnen slår det mesta. Bakandet sattes igång, Malin tog kommando över degbunken och jag intog platsen som åskådare. Det var ett tag sedan som jag hade det stora nöjet att bevittna Malins matlagning men jag måste säga att jag inte tyckte om vad jag såg.
Det är tapper krigare som jag är gift med men hon lyckades inte lura mig. Jag blir ledsen varje gång det där förtvivlade uttrycket syns i min frus ögon som talar om att “aj, det gör ont”. Hon är väldigt bra på att snabbt glömma bort att det gör ont men det hjälper liksom inte. Malin fortsatte kämpa på och även om det inte gick så fort som hon säkert hade velat blev det färdigt och redo att åka in i ugnen.
När Sconesen väl var inne i ugnen tog Malin itu med att ladda diskmaskinen och ta ut en fulla soppåsen ur skåpet under diskbänken. Det är vid sådana här tillfällen som jag känner mig villrådig. Ska man springa fram och ta över det som är jobbigt eller ska man vänta på att bli tillfrågad att göra det? Hur vet man att personen i fråga visst vill ha hjälp trots att hon avböjer när man erbjuder sig? Det finns inget lätt svar på de här frågorna, däremot finns det en lösning och den heter kommunikation.
Jag har under årens lopp lärt mig att se när jag ska hoppa in eller när jag ska backa. Jag tror att Malin känner sig tillräckligt säker på mig för att kunna lita på att jag finns där när det krisar utan att hon ska behöva be om hjälp hela tiden. Den kunskapen har varit allt annat än lätt att lära sig och att stå bredvid samtidigt som det skär till långt inne i själen på en själv när ens fru med stora svårigheter och med ostadiga händer sakta men säkert böjer sig ner för att plocka upp något från golvet är något som jag inte önskar min värsta fiende.
Det är stunder som dessa som gör att jag känner mig hjälplös men jag tänker att det inte kan vara i närheten av vad Malin känner. Jag vill hjälpa men vet att jag inte alltid borde – Malin vill men kan inte.
Jag blir så ledsen när jag läser detta, men samtidigt glad över att ni har varandra mitt i allt det jobbiga…
Förstår att det är svårt att bara stå bredvid utan att veta om man SKA hjälpa. Men jag har iaf sagt till Malin, inför kommande tripp, att hon får säga åt mig då jag ska hjälpa henne med något. För jag vill inte vara tjatig och fråga hela tiden.
Du är störtskön för du är nog en av de få som vågar fråga och samtidigt som du verkligen vill veta svaret. :)