Malin och Ludwig – en berättelse tar sin början
Många av er har säkert fått reda på hur min och Malins saga började, men ni har antagligen inte hört min version av det hela. Allting mår bra av att ses på från flera olika synvinklar. Därför ger jag sagan om Malin och Ludwig från min synvinkel.
Det började en solig vårdag 2005. Närmare bestämt den 23:e mars. Klockan var strax efter sjutiden på kvällen och platsen för detta magiska skådespel var min och min dåvarande flickväns lägenhet i den medelstora staden Skövde. Malin och hennes dåvarande pojkvän var bosatta i grannstaden Karlsborg.
Jag var en aktiv Lunarstormare och tanken var att samla ett gäng användare, äta lite mat och festa loss lite allmänt. En av dessa Lunarstormare var Malin och jag kan minnas det som igår när hon klev in i lägenheten och nästan vrålade ut sin muntra hälsning. Att denna glada typ ett par år senare skulle sitta i en rullstol kunde nog ingen i rummet gissa sig till.
Festen fortlöpte med de sedvanliga skandalerna och när alla hade tackat för sig var det som om något saknades. Jag tänkte inte mer på det men nu i efterhand har jag kommit fram till att det var Malin som fattades mig. På samma sätt som jag kan sakna henne nu efter att inte ha träffat henne på en hel arbetsdag saknade jag henne efter att bara ha tillbringat ett par timmar i samma rum som henne.
Under de närmast följande månaderna umgicks vi alla fyra allt mer oftare. Vi sov över hos varandra, vi åkte till Rusta och kikade på blommiga borrmaskiner och vi bevistade Axevalla marknad tillsammans. Till slut blev vi som ler och långhalm. Sorgen hos mig var stor när Malin sedan flyttade ner till Karlshamn. Av uppenbara skäl kunde vi inte ses lika ofta och livet återvände till någon sorts vardagslunk igen.
Istället för att kunna åka till Karlsborg fick vi istället åka till Karshamn vilket innebar att istället för att åka 4 mil fick vi åka 30 mil för att ses. Detta gjorde vi också ett flertal gånger och Malin visade oss sin stad ur hennes ögon och livet fortsatte ha sin gilla gång.
Midsommaraftonen 2006 och de följande dagarna kom vändpunkten. Jag och min dåvarande flickvän åkte ner för att fira midsommar tillsammans med Malin och hennes respektive. Vid det här laget var saker och ting inte som det borde vara i mitt förhållande och det ville sig inte bättre än att det tog slut där på Malins soffa. När vi åkte hem igen efter midsommarhelgen hade jag mitt mål klart för mig. Jag hade kommit till insikt om att det var Malin jag skulle dela mitt liv med. Det fick ta den tid det tog helt enkelt, men henne skulle jag ha.
Min dåvarande flickvän gick vidare ganska så omgående och jag flyttade ut ur vår gemensamma lägenhet till mitt första egna hem. Där bidade jag min tid och funderade på hur jag skulle få Malin att förstå att jag älskade henne hejdlöst. Jag är en blyg viol och det är ingenting som jag bara hasplar ur mig över en MSN-konversation.
Jag började hälsa på henne allt oftare och Malins ögon började så sakta öppnas när hon insåg att jag helg efter helg satte mig i bilen och åkte 30 mil enkel resa bara för att umgås med henne. Vad Malins sambo tyckte och tänkte vågade jag knappt fundera över men jag resonerade som så att om han ville ha henne kvar så skulle han banne mig få arbeta för det också.
Under den här tiden hann Malin med att byta boende och det gick inte en dag utan att jag hoppades på att hennes sambo skulle begripa att han inte hade i den nya lägenheten att göra men så skedde aldrig. Det var med mycket blandade känslor som jag hjälpte till att flytta in både Malin och grabbhalvan hon bodde tillsammans med in i hennes nya lägenhet.
Jag skäms nästan lite för att erkänna att tillfällena då jag tänkte “nu skiter jag i det här” var lika ofta som dagarna då jag tänkte “vänta lite till, snart får du det du vill ha”. I Falköping, dit jag flyttade efter att ha gjort slut med mitt ex, stod min lägenhet som egentligen bara fungerade som brevlåda men mitt hjärta fanns i Karlshamn. Efter mycket om och men hamnade jag också där.
Malin bestämde sig en dag för att nu fick det vara nog. Sambon sattes i en bil tillsammans med sina tillhörigheter och när det sista hindret var ur vägen var det fritt fram för mig och mitt flyttlass att inta lägenheten. Jag gick runt som på små rosa moln, min arbetssituation hade löst sig efter lite trassel från bemanningsföretaget där jag arbetade och jag hamnade tillslut hos min nuvarande arbetsplats.
Vad som hände sedan får du reda på om du kommer tillbaka lite senare under kvällen. Då får du reda på vad som hände sedan – flyttade Malin en gång till? När gjorde jag min entré? Läs den spännande fortsättningen.
Hej du!
Namnet på din blogg är ju poetiskt vackert för det första och för det andra är det fantastiskt att få läsa dina tankar, för det är inte utan att man skänker lika många tankar till dig som till Malin när man läser hennes blogg.
Träffade Malin på galan och hon är en fantastiskt lysande stjärna. Helt ljuvlig tjej med fötterna på jorden och skinn på näsan.
Du verkar vara en fenomenal man som står vid hennes sida, det krävs ju en hel del mod och tålamod. Jag är frisk från min sjukdom men min man stod vid min sida hela tiden och han är den bästa som finns men han glömdes bort tyvärr men som han slitit och jag är så evigt tacksam.
Vad säger man, Vaya con dios (mitt favvo ban samt betyder gå med gudarna)
ops, är inte så värst religiös som det kanske låter
Hej
Du skriver precis lika bra som Malin och det ska bli jättekul att följa även dig!
Ser fram emot fortsättningen på er start.
Wojtan
Kul att du delar med dig av din historia. Du har lätt att formulera dig coh jag kunde bara inte sluta läsa det långa inlägget.
Hej!
Jag läser även Malins blogg, och ni är underbara ”skrivare”. Kommer även att följa din blogg..!
Mvh Emelie
Du skriver lika fängslande som Malin – kul! Ska bli spännande att följa fortsättningen :)
Härligt Ludwig! Du är en handlingens man! :o) Jag ser verkligen fram emot att följa med i din vardag också.
Ni är ett enastående par med grymt mycket kärlek mellan er. Genom era dagböcker (som på sätt och vis strålar samman till en) så ger ni oss läsare och människor i vår omgivning så mycket utan att ni har en aning om det. ”Som vaddå?” Jo, var gång jag får läsa om era gnabb, meningsskiljaktigheter och problemlösande så får jag ett helt nytt sätt att se på mitt eget agerande. Resultatet har blivit att jag försöker bli LITE snällare, LITE skojigare och LITE mer ödmjuk (vilket ju kan vara svårt för en sån som mig :o) ). Det blir ju ungefär som den där filmen som jag inte kommer ihåg namnet på. (Hette den ”Presenten” eller ”Gåvan”?) Du vet, när man skickar vänliga, osjälviska och generösa handlingar vidare.
Jag hoppas din blogg ska ge oss ”vanliga läsare” mycket glädje. Jag hoppas den ska ge andra anhöriga ännu mer. Men jag hoppas den ska ge dig allra mest!
Kram Helen
ÅH ÅH ÅH, är det den där, paying it fowrward? Med mister spejsi?