Min semester löper enligt planerna. Det vill säga att jag hittills har sovit till jag vaknat av mig själv, jag går och lägger mig när andan och lusten faller på och under tiden däremellan gör jag lite vad som faller mig in. Idag var till exempel ute vid havet med Malin och lade semesterns första fiskekast nere i havet. Det enda nappet som jag fick var sjögräs men som alla fiskare vet är det ju inte fångsten som räknas utan ”naturupplevelsen”.
Jag håller väl kanske inte riktigt med. Det hade varit roligare att dra upp ett par rediga abborrar eller kanske en liten sommargädda än att efter varje kast rensa bort ogräs och slemmigt sjögräs. Vi avlägsnade oss ganska snabbt och efter en liten runda i grannskapet begav vi oss hem för att ta hand om våra sommargäster.
Ungefär vid den här tiden varje år kommer de. Små, svarta och i mängder. Svartmyror pratar jag om. De tar över hela vardagsrummet och alla försök att bli av med dessa marodörer är fruktlösa. Vi har haft Anticimex här som har sprutat något hokus-pokus-medel både ute och inne. Vi har hällt ut allt från kanel till grovsalt på de små liven men de bara skrattar åt oss. Förra året fick vi ett par myrdosor per post som tycks ha gjort någon nytta iaf. Angreppet är inte lika stort i år.
Har ni något fiffigt tips för att bli av med kreaturen? Visserligen gör de ingen skada mer än att katterna jagar livet ur sig för att få fatt i dem men det är ändå ganska otrevligt att dela hus med så många på en gång.
Stämpelklockan har sett det sista av mig på ett bra tag och det är dags för kropp och sinne att återhämta sig lite under ett par veckor sammanhängande ledighet. Jag har aldrig haft mer än tre veckors semester i ett svep och planen var att testa på åtminstone fyra veckor det här året. Det blev inte riktigt så men då ändamålen för det mesta helgar medlen så får det gå den här gången också.
Jag har fortfarande inte lyckats placera min lekamen i något vatten annat än duschen. Ett besök till lämplig badplats står alltså på tapeten. Trädgården ska ha sitt och framförallt häcken. Ni minns hur det gick förra året. Den här gången har häcken inte riktigt växt lika mycket och tur är väl det. Motorsågen får stanna kvar inne i garaget.
Här kommer jag säkert skriva ett eller annat ord. Men några längre romaner lär det inte bli.
Trevlig semester!
Det har länge susat ett rykte längs gatorna i Mörrum. Vad är det som är på gång, vem är det som smyger i buskarna och när ska det ske? Jag kan avslöja att det redan har hänt. Det är nämligen som så att allas eder Ludwig Sörmlind har blivit vuxen. Eller rättare sagt äldre. Jag har fyllt 30 år.
Ni som följer mig på twitter eller känner mig på Facebook vet såklart redan om detta. Så även om ni har bemödat er med att leta rätt på mitt personnummer och sedan lagt till 1 + 1. Alla ni andra får helt enkelt reda på det nu. Det hela firades lugnt och behagligt och min familj har sedan länge kommit överens om att ett telefonsamtal räcker som en present.
Malin ville dock annorlunda. Det har viskats och ringts märkliga telefonsamtal i flera dagar innan födelsedagen och jag har försökt att inte försöka luska rätt på vad det handlar om. Ganska snabbt insåg jag dock att det hade att göra med en present av något slag.
När dagen så var kommen höll stackars Malin på att spricka av förväntan och hon mumlade ivrigt där hon satt i soffan. ”Du kommer bli så glad för din present, du kommer bli så glad för din present.” Jag började vid det här laget bli väldigt nyfiken och kände mig tvingad att be om en ledtråd. Ledtråden blev ”en sådan här behöver man inte ha……. på nordpolen!”.
Hmmmm, hann jag tänka och vågade inte gissa på något als. Sekunden efter dök presenten upp. En ny Klippo! Jag höll på att skita i byxorna och skrek snabbt att kalaset är över – jag ska klippa på gräset. Ingen trodde dock på mig utan skrattade istället gott när jag började pilla på gasreglage och lyssnade på den jäkligt tystgående motorn.
Min födelsedag var helt enkelt väldigt bra. Allt från viltsafari till jacuzzibad hanns med och jag somnade trött men lyckligt på min kudde när natten gjorde sitt intrång. Firandet på jobbet uteblev helt. Det är helt enkelt inte läge att slänga fram tårtor och prata kalas när 11 personer precis har blivit uppsagda.
Midsommarafton har kommit och passerat och ni vet alla vad det betyder. Det är numera nedförsbacke ända fram till jul och nu dröjer det inte länge förrän vi springer omkull varandra under vår jakt på den perfekta julklappen. Långt bort är då minnena om den där första varma midsommardagen som för en gångs skull inte regnade bort.
Husdjuren trivs i värmen även om man lite då och då kan ana att de finner pälsen sin onödigt tjock och varm. Solälskaren Mandus ligger och jäser dag ut och dag in i de solfläckar han kan hitta och katterna passar på att se till att han mår bra och har allt som han behöver. Malin lider dock lite av värmen, inte helt optimalt att bilens AC-anläggning har packat ihop. En bil är varm utan AC och en bil med trasig dito är ännu varmare.
Vår midsommar tillbringades tillsammans med ett par goda vänner och deras familjer. Jag dricker som bekant inte och jag hade sällskap av Malin då hennes mediciner inte riktigt kommer överens med alkohol. Det spelades Kubb och kastades hästskor, vi åt och drack gott och skrattade åt diverse dråpliga historier. För 10 år sedan hade nog scenariot sett en aning annorlunda ut, i alla fall för min del. Det är väl så att man börjar bli vuxen. Lite väl snabbt kanske.
Mitt i kaffedrickandet tittar Malin på mig och nästan kastar iväg sin kaffekopp. Hon spänner blicken i mitt huvud och skriker NÄMEN! så högt att jag nästan ramlar omkull. Alla runt bordet har vänt sin uppmärksamhet mot oss och jag väntar med spänning på vad det är som hon har hittat egentligen. Har jag en spindel i håret, eller kanske en fästing som har bitit sig fast? Det visade sig vara mycket värre.
Malin börjar slita och rycka i mitt stackars huvud och tillslut avslöjar hon vad det är hon har hittat. Ett grått hårstrå. Sedär, det tog inte ens 30 år innan jag drabbades. Jag misstänker att jag hinner få både ett och två stycken till innan det är dags att krypa ner i enrummaren 6 fot ner.
Jag väljer att se det så här. Det skänker en viss vördnad att ha grått hår. Ungefär som ett miljonlån på banken. Det är bara att gilla läget och se till att göra det bästa av det. George Clooney klär ju i det, varför skulle inte jag göra det?
Hej igen, är det någon som kommer ihåg mig? Jag kan härmed aspirera på titeln årets sämsta bloggare. Det känns som om det var igår jag satt här och skrev, arg och förbannad över läkare och intyg men när jag insåg att det var över en månad sedan jag över huvudtaget skrev något blev jag lite orolig. Var tusan tar tiden vägen egentligen? Jag har dock inte suttit helt sysslolös under tiden, det är bara det att andra saker än datortid har prioriterats.
Det här kommer chocka många men jag har faktiskt börjat träna. Ingen gång, cykling eller annat lallande. Jag har börjat styrketräna tillsammans med en vän. Den här vännen har bra mycket mer vana och färdigheter än mig och gör sitt absolut bästa för att jag knappt ska kunna gå efter varje pass. Hittills har han lyckats väldigt bra. Jag är inte allt för många veckor, eller träningspass kanske är riktigare att säga, in i träningen för att se något vidare resultat mer än att benen klarar mer och mer för varje gång så var det hela ska sluta är för tidigt att säga.
Förhoppningsvis slipper jag stå och uggla i vassen hela nästa år och istället för ett skyddande späcklager med tillhörande bilringar kanske jag hinner samla på mig en muskel eller två på vägen. Ont som satan gör det men det är ack så roligt. Bra mycket roligare än vad jag trodde att det skulle vara så motivationen är nog det sista som sviker. Ryggen har klagat högljutt ett par gånger men efter tillrättavisanden och påpekanden från den gymkunnige vännen har det hela rättat ut sig. Det går sakta men säkert att lassa på mer och mer vikter och det blir stadigare och stabilare för varje gång.
Slår man på teven tror man per automatik att man har fått tinnitus. Jaha, det är visst fotbolls-VM ser jag och att det är roligt att flåsa läppen av sig i en vuvuzela hör jag. Faktum är att jag har missat hela skiten och inte sett en enda match. Kronprinsessan och hennes groda/prins har visst också gått och gift sig. Detta såg jag av en händelse när jag zappade runt lite i TV-soffan. Jag hann märka att våra bröllop hade en sak gemensamt, psalm 201, men annars var det inte mycket som var likt vårat. Det betyder visserligen inte att vårt var sämre, vi var minst lika kära. Om inte ännu mer.
Någon bekymrad läsare hörde av sig och sa att min blogg skulle må bra av lite mer bilder. Ingen är snabbare än jag med att hålla med om det. Kameran används och bilder tas men någon redigering har det inte varit tal om på länge. Jag ska försöka ta itu med det också vad det lider. Malin mår förhållandevis bra och har kommit in i en period då hon både kan gå själv, även om det inte är några längre sträckor. Hon orkar återigen träffa lite nya människor och slipper sitta fram dumburken och uggla varje vaken sekund. Jag gläds med henne och hoppas för allt vad jag är värd att det ska hålla i sig. Trots att jag vet att hennes sjukdom går i skov och att vi nu mår bra tillsammans på lånad tid. Fånga dagen heter det ju – och det är vi för tillfället väldigt duktiga på!
Vårt lilla möte med polisen och resultatet därav är nu utrett och bilen är återigen lovlig att framföra på svenska vägar. Dock inte så länge ty besiktningsmannen hade ett par saker att anmärka på. Inga svåra saker som tur var, inte speciellt dyra heller men de måste ju ändå åtgärdas.
Malins stygn är nu också borta och det visade sig att jag inte riktigt har koll på läget. Det som jag tyckte var ”jättefint” var visst både en aning deformerat och till och med infekterat. Så Malin kom hem med handen i ett nytt paket. Detta paket behövde hon dock inte ha på sig i 14 långa varma dagar utan kunde ta av ganska så omgående. Någon medicin fick hon dock inte så jag antar att det var upp till kroppen själv att ta hand om bacillerna.
Den allmänna förkylningen som verkar gå Blekinge runt har nu också bosatt sig i min kropp. När jag stod på jobbet och började hosta så att jag nästan spydde insåg alla inblandade att det var dags att checka ut och jag hann inte mer än hem innan febern kom som ett brev på posten. Detta inlägg skrivs med bultande huvud, varm kropp och La Bamba i hörlurarna. Det är nästan så att man kan tro att jag sitter på Rivieran med en Mojito i näven.
Tänka positivt var det ja.
Rent spontant är min första reaktion när någon säger ”Polis” inte världens bästa. Inte för att jag har haft så mycket att göra med ovan nämnda yrkeskår. Det är mer det allmänna intrycket av dem som framkallar min något tvekande reaktion. De enda gångerna då jag har ringt till dem har varit när jag eller andra har råkat köra på ett rådjur eller en älg. Det har varit lång väntan och luddiga svar och det hela har egentligen bara tagit tid. Malin har ringt ett par gånger när kvarterets ungar har varit i farten och suttit och hinkat bira uppe vid förskolan eller när vår ytterbelysning blivit vandaliserad. Ikväll fick vi dock träffa på en polis på riktigt nära håll.
Efter en trevlig kväll och eftermiddag i Karlshamn hos svärföräldrarna begav vi oss strax efter tolvslaget hem mot Mörrum. Bilresan gick bra, vi pratade i godan ro om huruvida vi skulle försöka oss på att införskaffa oss varsin cykel och om Malin klarar av att cykla om hon har en bra dag eller om vi ska lägga ner idén helt. Vi surrade vidare på ämnet och bestämde oss för att köra en omväg hem för att se efter exakt hur långt det är till min samåkningsparkering från vår ytterdörr och kom fram till att det är ungefär 1.4 mil ToR. Lite väl långt om du frågar mig men man vänjer sig vid allt tids nog. När vi skrattat lite åt min slapphet svängde vi upp mot vårt hem och såg en mystiskt bil glida runt utanför banken.
Vi hajade till då banken i fråga är ovanligt rånad för att vara belägen i en liten byhåla i Blekinge och vände runt för att kolla läget. Bilen körde iväg en bit och stannade sedan mitt på vägen. Vi tog bilnumret och tvingades sedan köra om när bilen (en SAAB av nyare årsmodell) körde av vägen för att sedan svänga ut efter oss igen. Jägarna blev jagade skulle man kunna säga. Vi tappade bort den suspekta bilen och ställde oss för att avvakta nere vid bensinmacken en bit bort. Precis när vi höll på att ge upp vårt lilla spaningsuppdrag dök bilen upp. Inte nog med det, den svängde snabbt ner på macken och stannade alldeles bredvid oss. I bilen satt en polis.
Hurra, hann jag tänka innan jag slutade med att låtsas tanka och halade fram körkortet. Det visades sig att vår bil precis hade fått körförbud. 1:a maj och allt. Efter ett mycket trevligt samtal där allt från gatubelysning till cykelturer behandlades slutade det hela med ett respass rätt hem till uppfarten och vi avkrävdes ett löfte i form av ”nu ger ni fan att köra bil i morgon” innan vi tackade polisen för ett väl utfört arbete och åkte hemåt. Ivrigt fnissandes stod vi sedan i fönstret och kollade om han skulle följa efter oss för att se om vi verkligen parkerade bilen som lovat eller om vi istället bestämt oss för att köra Vättern runt, men han kom aldrig.
Sedan skämdes jag lite. Orsaken till körförbudet var att bilen var obesiktad. Ridå ner så att säga. Vem glömmer att besikta bilen egentligen? Tydligen gör jag det. Vi rotade tillsammans runt hela huset efter en besiktningskallelse men hittade ingenting. Visst bör man ha koll på när man ska in till besiktningen men med allt som hänt den sista tiden med skador, akutbesök och fan och hans farfar har vi helt glömt bort det. Vi är två dåliga bilägare. Jag kan dock lova att det aldrig kommer hända igen. Nu ska jag bara hitta någon som vill köra mig till samåkningen på måndag. Frivilliga anmäler sig bland kommentarerna.
Det börjar dra sig mot fredag och det betyder att Malin ska befrias från sina stygn. Var hon ska göra det vet vi inte riktigt då det här med hälsovalet i Blekinge ställer till det lite med allt vad olika vårdcentraler heter. Var man ska gå eller ringa vet ingen riktigt ännu – ändå ska man välja.
Jag vet inte vilken vårdcentral jag ska välja. Ärligt talat så tror jag inte att jag kommer att välja något i dagsläget heller. Att välja läkare är också ganska svårt då jag endast kan namnet på en. Denne läkare var dock duktig när hon gick lös på mig och min hals med den stora vassa rostfria saxen för något år sedan. Att jag sedan glömde bort att gå tillbaka för att plocka bort stygnen och sedermera fick söka mig till akuten för att gräva fram dom är ju inte något som sjukvården kan lastas för. Det man inte har i huvudet får man ha i plånboken.
Min mor har dammsugit nätet efter anmälningsblanketter och information om den lokala avdelningen hos Neurologiskt Handikappades Riksförbund. Jag måste säga att det är obeskrivligt skönt att någon annan orkar gräva runt i skiten när jag själv har fullt upp bara med att försöka likna en människa. Om informationen jag fick stämde får vi passa på att göra slag i saken ganska så omgående. Göran Hägglund med anhang verkar vilja ta bort HSAN helt och hållet och istället låta socialstyrelsen ta över anmälningarna.
Huruvida det är bra eller dåligt låter jag vara osagt. Däremot säger jag att det liknar skit att man inte ska kunna överklaga beslutet om man är missnöjd. Jag är inte helt säker på att socialstyrelsen och jag delar synen på patientsäkerhet men vad vet jag.
Det ofrånkomliga håller på att hända. Malin är som bekant sjuk då hennes obefintliga immumförsvar drar åt sig minsta lilla förkylningsbacill inom 35 kilometers avstånd och dessa baciller håller på att bygga bo i min kropp. Jag brukar kunna hålla mig ganska bra mot sånt där som går på stan men nu blir jag angripen från två håll när halva personalstyrkan på jobbet springer runt och snorar.
Jag brukar inte vara speciellt bra på att ta hand om mig eller gå och lägga mig i tid eller så. Sömnapnén fördärvar större delen av nattsömnen ändå och jag tycker helt enkelt om att sitta uppe när det blir mörkt ute. Idag tänker jag dock försöka bryta mönstret och gå och lägga mig på rätt sida av 22.00-strecket. Innan sänggång tänker jag till och med trycka i mig en hel hög med alvedon och sedan checkar jag ut och låter kemikalierna göra sitt.
Förhoppningsvis är jag pigg och glad i morgon och halsen känns lika len och fin som vanligt. Antagligen så kommer det inte vara så, känner jag min kropp rätt så kommer det kännas som om en smedja har haft nattöppet i svalget och jag kommer vakna upp kallsvettig och gråtfärdig och kräva att alla i min omedelbara närhet tycker synd om mig. Sedan kommer jag bråka lite med Malin, som garanterat kommer tycka att jag ska stanna hemma från jobbet, om huruvida jag ska jobba eller inte innan jag mot bättre vetande åker iväg ändå.
Sedan upprepar mönstret sig ett par dagar tills skiten har självdött. Sedan säger ni att killar inte har någon självinsikt. Pyttsan!
Säg gärna till om ni hittar några märkligheter på bloggen den närmaste tiden. Jag ligger numera på nytt hotell och är inte helt säker på att jag fått till allt som det ska vara.
Jag fortsätter att uppdatera Malins blogg under tiden då hon inte kan det och vill ni så är det fritt fram att läsa mer här. Det finns ett nytt alldeles färskt inlägg för er att kolla in. Under tiden som Malins hand läker har vi fått lite tid för att fundera på livet i största allmänhet och framförallt då sjukvården. Rättare sagt så är det jag som funderar, Malin är superförkyld och har fullt upp med att hålla reda på var nässprejen och de febernedsättande tabletterna finns.
Anledningen till mitt funderande kom då jag ringde till min kära mor för lite konsultation. Malin har som bekant opererat sin högerhand och tydligen så ska bandaget sitta på plats i 14 dagar. Ovan nämnda bandage har nu suttit lite över halva tiden och börjar se allmänt muggigt ut och luktar lite suspekt. Jag blev tvungen och kolla läget och efter att ha fått det hela förklarat för mig på ett pedagogiskt sätt förstod jag tanken bakom det. Tänk om alla annan sjukvård skulle vara lika lätt att begripa.
Jag drog mig till minnes ett av alla besöken på sjukhuset där borta. Inte det lokala i Karlshamn, även om läkaren tyckte att vi gärna kunde åka dit istället då ”det faktiskt finns en neurolog där också”. Då läkaren tillsammans med många av sina kollegor kört slut på testar att utföra på Malin kom han fram till att det nog måste vara något annat fel. Sina tidigare uttalanden var inte längre aktuella och han valde att uttrycka sig något i stil med att hårdvaran är okej, det är mjukvaran som man måste starta om.
Mer är så minns jag faktiskt inte av det besöket för jag blev väldigt arg väldigt snabbt. Jag har letat länge efter en CTRL.ALT-DEL-funktion på Malin men utan att hitta något. Hade det varit så lätt så hade problemet varit löst sedan länge. Efter just detta besök har vi tvingats till två akutbesök med samma resultat. Ingen åtgärd, vi väntar och ser. Jag är trött på att vänta nu och jag gissar att Malin är det också. Om det nu är så att vi måste vänta för att en gång för alla ska kunna lista ut vad det är för fel kan vi väl ändå få göra det bland kompetenta människor som vet vad dom pysslar med?
Inte hemma hos oss utan någon som helst insyn från läkare och i total avsaknad av medicinsk utrustning. Lund har en toppenfin nerurologiavdelning, har ni missat det? Skulle vi kanske få boka rum i en eller kanske två veckor där, snälla? Min mor som har tröttnat på hela grejen sedan länge började raljera om HSAN hit och anmälningar dit. Jag skulle gärna ta itu med det men det är tyvärr så att för att orka vara sjuk måste man vara frisk. Jag väljer att lägga min tid och energi på att ta hand om Malin efter bästa förmåga än att begrava mig i papper och telefonsamtal. I alla fall för stunden. NHR kanske kan vara mig behjälplig när tiden är inne. Jag antar att jag inte är ensam om det här.
